Kjell Loväng – hjälte från förr

Den som någon gång plockat ihop ett dödsbo på landsbygden har mycket troligt stått och tummat lite undrade på böcker av Sven Edvin Salje. Det har überromantiska titlar som Lågan i kvällen eller På dessa skuldror och var omåttligt populära under 1940- och 50-talen. Tre filmer gjordes på böckerna. De engagerade den dåtida skådespelareliten och drog storpublik.

Saljes fem böcker om familjen Loväng i Motorpa by skildrar spänningarna inom familjen, som har sitt ursprung i att fadern mot sin vilja tvingades att bli bonde. Salje berättar också om naturen och bylivet, dess personligheter och om inskränkthet och skvaller. Sonen Kjell är seriens hjälte och huvudperson, som kommer tillbaka för att ställa allt tillrätta.

Salje skriver fram Kjell Loväng på liknande sätt som Stieg Larsson skildrar Mikael Blomkvist. Figuren är stålmansversionen av det egna jaget. Kjell sliter 15 timmar om dygnet, både i jordbruket och för att vända utvecklingen i byn.  Han lockar dit nya bybor, fixar telefonlinje och ser till att skolan öppnas igen. Han hjälper alla grannar trots att de förtalar honom och när det bildas en sångkör ljuder naturligtvis hans stämma klarast och starkast av alla.

Tidens sug efter den berättelsen var stort. Urbaniseringen och migrationen till USA hade lämnat många utkantsbyar skadeskjutna och tömda. Redan under depressionens 1930-tal passerade Sverige den gräns där fler invånare bodde i tätorter än på landsbygden. Den stora majoritet som alldeles nyss lämnat närheten till odling och djurhållning måste ha känt sina tvivel och existentiella frågor eka i berättelsen om Kjell Lovängs ganska dystra och slitsamma liv.

För Kjell Loväng lämnar en bekväm tillvaro i Stockholm när rötterna kallar. Här fick läsarna en huvudperson som inte reste bort för att förlösas, som hos Eyvind Johnson eller Ivar Lo-Johansson, utan tog den andra riktningen – tillbaka till bondelivet.

I den första romanen om familjen Loväng som också blev Saljes genombrott, vandrar Kjell från stationen mot den döende skogsbyn där familjen äger den största och vackraste gården. Vid en grind slutar den allmänna vägen, Här vänder vägstyrelsens bilar och snöplogar och all samhällelig service. Det är bara skatten som hoppar över grinden skriver Salje i en av seriens mer samhällskritiska passager. Inne i byn står kryckkäppar lutade mot gråa stugväggar och bindslena hänger rostiga, för det är ännu 1930-tal och mekaniseringen av jordbruket har inte gjort sitt intåg.

Det är en stark scen. Kjell drivs tillbaka av en redan då otidsenlig ansvarskänsla för sin familj och en bundenhet vid jorden. Han vill inte, men dras tillbaka av familjens 300-åriga historia som brukare på samma gård. Men det som gör Motorpaserien intressant idag är att man efter läsningen önskar att han stannat kvar i stan. Efter en liten inledande stegring i lyckoindexet går det stadigt utför. De nu nedlagda bruken och fabrikerna är det som kallar ungdomarna till stan och trots sitt hjältemod rår inte Kjell Loväng på utvecklingen.

Bondelivet är inte heller så lyckligt. Kjell plågas hela livet av lutherska skuldkänslor mot allt och alla. Trots det heroiska slitet lyckas han aldrig få gården riktigt på fötter. Dessutom måste både han och seriens andra huvudperson, Tarps Elin, ideligen värja sig mot grannars baktaleri och ryktesspridning. För Salje, som levde hela sitt liv i lilla Jämshög, är skitsnacket inget som går att förändra eller undkomma.  För författaren och hans huvudperson är det en självklar det av livets villkor.

I de sista böckerna, som Salje skrev så sent som på 1970-talet, sitter Kjell Loväng som bitter och olycklig änkling, ensam i den mangårdsbyggnad som i hundratals år sjudit av människor. Barnen har flyttat till stan och allt hans slit har bara skjutit upp den oundvikliga försäljningen av gården en generation.

De dåtida recensenterna skrev att Salje mognat. Man kan också säga resignerat.

Det här är berättelser som levandegör livet och värderingarna i tillväxtårens utkanter. Och dessutom illustrerar den djupt rotade svenska vanan av att villigt och tåligt böja sig inför ödet och utvecklingen. Det finns inget som kan ändra det som sker, som Hootenanny Singers sjöng i början av 1970-talet. Så rätt de hade, i alla fall om sin samtids syn på saken.

Kristina Mattsson