Jag hatar dig! Du är tondöv! Passar som skräckdocka i en skräckfilm! Juryns omdömen i TV4:s Idol har under sensommaren varit minst sagt hårda. Men Idol är inte unikt – tv-tablåerna svämmar över av utröstningsprogram. Hur reagerar vi – tar vi med oss elakheterna i vardagen? Röstar vi ut kolleger?

”Det är klart att det känns,” säger Jessica i TV 4:s Bonde söker fru, när hon inte blivit bjuden på dejt. Också de omsvärmade bönderna har det svårt: ”Jag har extrem ångest över valet”, säger Rickard. Tio flickor på rad ska väljas och väljas bort. Kanske inte som på lågstadie­diskot när framtiden låg som en linoleummatta i skolmatsalen, men ändå.

Mellan ramaskriet efter första omgången av SVT:s Expedition: Robinson för 14 år sedan och den nu dagliga dosen och självklara dominansen av bedömning-tv har diskussioner om eventuell mobbning kommit och gått.

– Folk blev förfärade efter första Robinson, nu orkar vi inte hetsa upp oss. Nu vet också folk vad de ger sig in i, säger psykologen Ingrid Gråberg.

Till viss del gäller det gamla ordspråket: Den som ger sig in i leken får leken tåla. Men inte helt.

På fredagskvällen sitter mina barn, sju och tio år, i tv-soffan och vrider sig. Kisar bakom kudden och funderar på vad som komma skall.

– Juryn kommer inte att gilla honom, va? säger de.

De behöver förbereda sig.

”Jag hatar dig”, kan Idols Alexander Bard säga. Ibland blir det glädjerop, men oftare häver han och hans tre domarkolleger i juryn ur sig varianter på hur obotligt talanglösa och tondöva de hoppfulla aspiranterna är.

En gång tar TV4 det baklänges. En kvinna är upprörd över att ­juryn sagt att hon är tondöv: Det är de som är tondöva! Pedagogiskt snabbspolas filmen tillbaka, nu ska vi se, vem har rätt? Och så står hon där, med uppenbar okänsla för toner. Kommentarer onödiga.

Killen som Alexander Bard ­säger att han hatar kan nog ta det. Han är ung, välregisserad och extremt målmedveten. Och de andra röstar honom vidare.

Som tittare kan jag tycka att Idol, liksom liknande program, är kul. Det är spännande att vänta på dem som berör. Men också dåliga uppträdanden är underhållande. Jag skrattar. Åt dråpligheter, åt elaka kommentarer.

Till en viss gräns. Ibland vänder det sig i magen.

Och så är det ju det där med barnen. Kan man med trovärdighet titta, roas och tugga i sig sina chips och samtidigt säga att så här får man ju inte bete sig, det förstår ni förstås?

Mikael är en av dem som juryn gillade. ”När jag var liten blev jag mobbad, för utseende och former, nu vill jag visa att jag har en bra röst”, säger han senare i programmet. När tävlingen går vidare utses en kapten som ska välja sitt lag inför ett gemensamt uppträdande. Mikael blir vald allra sist. Inte så kul, tycker han.

Senare får han höra: ”Ska du springa förbi alla andra snygga killar och snygga tjejer, då får du inte stå och svaja.” Två gånger betonas ordet snygga.

Mina tankar går till idrottslektionernas lagindelningar, inte gör väl er gympalärare så, ungar? Hör ni barn, vi ska förstås vara snälla mot alla!
Hyckleri? Nej, det tycker inte mobbningsexperten Ingrid Gråberg:

– Tar man avstånd från de delar av programmen som man inte gillar tycker inte jag att man är en hycklare.

Ändå, när jag ringer upp henne, efter att ha mejlat mina tankar och frågeställningar och bokat intervjutid, säger hon:

– Du liksom jag ser på de här programmen ibland, fast man kanske inte borde.

För ju fler som ser, desto fler program av samma typ blir det i förlängningen, resonerar hon.

Framför allt är det två saker hon ogillar (även om hon kan komma på många värre saker här i världen). En del människor förnedras utan att förstå sitt eget bästa, och barn som har dåliga förhållanden i övrigt kan påverkas negativt.

– Det som jag blir mest upprörd över och mår dåligt av är när jag ser människor i rutan som verkli­gen inte har någon talang. En del gör det som en ploj, det är uppenbart, men sedan finns det de som tror att de kan. Varför visas de? Bara för att bli förödmjukade.

– En del har funktionsnedsättningar av olika slag, som gör att de inte har insikt och förstår konsekvenser.

Det är oetiskt att visa dessa personers misslyckande på bästa sändningstid, tycker hon.

När det gäller normalbegåvade, normalfungerande människor kan man kanske säga att de får leken tåla. Men inte heller de, som vet att det förekommer taskig kritik, kan förutsäga sin egen reaktion.

– Man tänker kanske när man ser andra, att så där dålig är inte jag, så dålig kritik kommer inte jag att få.

Idoljuryns uppgift är att som experter avgöra vilka som har potential att bli stjärnor.

– Självklart är vår avsikt inte att kränka någon, svarar Lena Berggrén, senior pressinformatör på TV4.

Radio- och tv-lagen ska följas, men i övrigt har juryn inte fått några instruktioner om vad de får eller inte får säga.

– Vi har full tillit till deras förmåga att bedöma de sökande, anser hon.

Och huruvida programmet är lämpligt för barn eller inte överlåter TV4 åt föräldrarna att avgöra.

Berggrén hänvisar också till Statens medieråds Idolstudie (se fotnot), där det beskrivs hur unga följer deltagarnas utveckling, speglar sin identitet i ­deras och väljer sin favorit. Unga uppfattar det inte främst som förnedrings-tv, enligt rapporten.

Begreppet används mest av äldre. Barn och unga har vuxit upp med en medievärld där program med elaka kommentarer och utröstningar är vardagsmat.

De ser det som naturligt, vilket också går att avläsa i andra vardagliga sammanhang i deras liv, enligt rapporten. En person säger att utröstningen i Robinson är som i vanliga livet: ”De som säger annorlunda saker, de blir utanför i samhället.” En annan hänvisar till skolan: ”De som inte har rätt stil blir placerade i ett fack eller kommer utanför.”

Majoriteten tycker att den inledande audition-fasen är den roligaste. ”Ungdomarna ser med stor glädje och tillfredsställelse på när ’folk gör bort sig’”.

Kanske sker det en gradvis förändring i vuxnas attityder samtidigt som en ny generation barn uppvuxna med utröstnings-tv växer upp?

– Jag säger inte att vi inte ­påverkas, då vore det ingen idé med reklam. Men förhoppningsvis går inte de flesta till jobbet och börjar mobba folk för att de har sett de här programmen. Det tror jag inte, säger Ingrid Gråberg.

Vuxna med sunda värderingar fixar att titta på de här programmen. Som med våldsfilm: Medelsvensson i kassan på Ica som ser en våldsfilm köper inte en motorsåg eller ett gevär för att ta livet av folk.

Barn klarar också tv-program med elaka kommentarer och utröstningar – om de har närvarande föräldrar som diskuterar mycket, säger hon. De barn som inte får  med sig etik och moral är däremot mer lättpåverkade.

– Jag tänker på mobbning och presumtiva mobbare. De kan ta efter.

Man kan inte tillåta att man tilltalar varandra hur som helst. Mobbare sätter ofta epitet på folk, som dumhuvudet eller tjockisen. Den mobbade avhumaniseras och det är lättare för andra att följa efter och vara elaka.

Alla borde ta avstånd från kränk­ningar, anser hon, och tv-bolagen borde ta bort de värsta sekvenserna.

– Jag gillar So you think you can dance. På de program jag har sett av den serien öste juryn beröm, det var mycket amaaaazing och många superlativ. De gav konstruktiv kritik, men gjorde inte ner någon. Det som är intressant ur mitt perspektiv är att följa hur de duktiga talangerna utvecklas, och så är det ju med Idol också. Man behöver inte de här elaka påhoppen för att det ska bli bra tv, säger Ingrid Gråberg.

Eller som min tioåriga dotter sa om True Talent i söndags kväll:

– Den här juryn är i alla fall schystare. De säger kanske det här var inte jättebra, men du kan bli bättre på det och det. Det är ro­ligare för dem att höra på. De säger inte ”Jag hatar dig”, säger hon.

Alexander Bards kommentar glömmer hon inte i första taget.