Här bor inte jag

Jag släpar runt på en bok som ska recenseras. Inte i fysisk bemärkelse, den är alltför otymplig och tung för det, men jag bär omkring på den mentalt, kan man säga. Den ligger på ett soffbord någonstans där jag själv inte bor, och det är lite kul i sig, för jag bor ingenstans. Alltså jag är inte hemlös, men får liksom inte fotfäste någonstans eller i någon stad utan befinner mig på lite olika platser beroende på vad jag gör, och boken handlar just om staden. Stockholm, för att vara precis, i förändring; hur platsen har varit och vad den ska bli, med nuet som en ö mitt i.

Per Kallstenius Minne och vision illustrerar tiden och skiftningarna för oss, med stora kartor och historiska planritningar. Texten, eller samtalet kanske man ska kalla det, handlar om vikten att bygga för människan, för den urbana expansionen med hänsyn till miljö, topografi och det sociala samhället. Det låter bra. Och ser bra ut.

Eftersom jag bara läser i boken då och då hinner andra saker göra anspråk på min nyfikenhet under tiden, som till exempel GP:s serie om Staden, där man låter författare tala om sin hemstad och relationerna till, eller i, den. Och det låter väl också bra, antar jag, bortsett från att det känns så lätt att hylla en stad som man själv bor och liksom har gjort sig bekväm i.

Här har jag mina rötter, brukar det låta. Vad är det för rötter? Hur slår en människa rot, när vi inte är några träd? Handlar det om vana, eller nostalgi? Är vi kära i minnet av oss själva på en särskild plats?

För mig låter det som att den här, vad ska vi kalla den ”geografiska kannibalismen” blir självtillräcklig och isolerande, att allt som sker ”hemma” är antingen bra, eller dåligt. Bra när allting rullar på, och dåligt när det sker förändring.

I förlängningen är frågan om det är vi eller platsen som är hemma. Visserligen upplever jag skuldkänslor när jag ena månaden talar om för hunden att vattenskålen står till vänster i ett kök, och andra månaden till höger i ett annat, men jag är nära min hund och han har allt vad han behöver, och jag är hans fasta punkt.

Nu är det inte bara rastlöshet eller äventyrslystenhet som gör att vi rör på oss, det finns en reell bostadspolitisk kris i landet. Folk får inte bo där de vill, priserna och hyrorna blir alltmer vulgära och man bygger inte ut städerna tillräckligt, varken på höjden, djupet eller bredden, och allt det där tråkar ut mig.

Precis som Minne och vision, i all sin välvilja, ibland tråkar ut mig. För åt vem är det vi bygger? Vilka är människorna som ska kvarteras in här, och hur är det tänkt att deras liv ska se ut. Sen, inte minst, vilken funktion ska de ha i våra städer?

Jag sitter på en sommarvarm balkong, tio våningar upp med ytterligare många ovanpå, i ett miljonprojektområde i Västra Frölunda och ser ut. Lastbilar och grävmaskiner trängs på byggområdet ett par hundra meter bort. Lyftkranen snurrar långsamt under solen, och mäter något slags tid. Här bor inte jag, tänker jag. Men vem i så fall gör det?

David Uppgren