Varför sägs arbete vara det enda som ger människovärde och mening åt livet, oavsett om uppgiften är att tillverka bomber, designa etiketter till flaskvatten eller att vårda sjuka. Vilken är poängen med att göra en helt onödig uppgift i ett Fas 3-jobb? Och varför minskade inte arbetstiden, som Keynes sa att den skulle göra, när produktionen effektiviserades?

När Liv Strömquist med vass ritpenna och skarpa ögon i serieboken Ja till Liv! beskriver nutiden i ABC-form står A för Arbetslinjen, men ur ett helt annat perspektiv än det som framförts från regeringshåll. För hennes version av dagens arbetsmarknadspolitik är snarare ett skenbart enkelt och hejdlöst roligt ifrågasättande av arbetet som religion, statusmätare och livsmål.

Liv Strömquist spolar fram tiden 1000 år, och låter föredragshållare i rymddräkter berätta om den moderata tidseran, perioden när före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin målade en tavla han döpte till ”Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten.”, och med denna gav den ofrivilliga politiska satiren ett ansikte.

De flesta frågor hon ställer har hon också svar på. Till och med varför Littorin begav sig ut på konstnärliga irrfärder – väckelsekraften i trossystemet Arbetslinjen la grunden till en religiöst färgad psykos.

Men en frågeställning lämnar hon för oss att fundera på: Reklamaren tjänar mer än sopåkaren, börsmäklaren mer än dagispersonalen. Varför är det jobben som behövs mest som ger minst lön?

Anita Boberg

Prismotivering

Liv Strömquist tilldelades under Bokmässan i Göteborg ABF:s litteraturpris. Läs prismotiveringen här.