För ett år sen hade man avfärdats som en drömmare om man tänkt sig att en ledande svensk politiker skulle kunna gå ut offentligt med en analys som kopplar en aktuell teaterföreställning till en analys av det politiska läget i landet.
Men det är precis vad Håkan Juholt gör i dagens Sydsvenskan. Han har sett Les Misérables på Malmö Opera och tar berättelsen om Jean Valjean som utgångspunkt för en lägesbestämning av det politiska uppdraget i dagens Sverige. Så här avslutas den långa artikeln:
”En samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är, borde vara något som inte bara debatteras på våra scener utan också i politiken. Och engagera långt in i en humanistisk borgerlighet.
Jag tror att den typ av ekonomism som vi ser idag påverkar oss på djupet. Förminskar oss, vanställer oss som samhälle. Jag tror också många människor vill något annat. Insikten om att det du och jag gör tillsammans, hur vi beter oss mot varandra, det är grunden för samhället och dess utveckling.
Våra band till andra människor är allt vi har.”
Men ännu mer förbluffande och glädjande är att Juholt har en genomtänkt hållning kring konstens plats i samhället som knappt ens kultursidorna är i närheten av att omfatta. För det första placerar han in bygget av Malmö Stadsteater under brinnande världskrig som en del av ramen för föreställningen. För det andra anknyter han till Brecht på ett initierat vis och skriver:
Foto: SCANPIX
”Kanske skulle Bertolt Brecht, om han levt idag, frågat hur man ska kunna vara god i ett samhälle som drar sig tillbaka från sitt kollektiva ansvar?”
Det vill säga en konstsyn som inte bara handlar om ställningstagande och paroller, utan ger estetiken en roll att formulera, diskutera och kritisera den etik som är förhärskande i ett visst samhälle. En övertygelse om att konstverket är en plats där de viktiga frågorna ställs och omformuleras.
