Skygglappar till höger och vänster
Privatiseringarna i välfärdssektorn har inte lett till de mirakel som trosvissa nyliberaler utlovade på 90-talet. Det finns dessutom för lite forskning om vilka effekter privatiseringarna har fått.
Så kan man sammanfatta en rapport som gavs ut av näringslivsfinansierade SNS Förlag häromveckan. Syftet sades vara att bidra till en mer saklig debatt om svensk välfärd, utan ideologiska skygglappar.
Reaktionerna har dock visat att sådana skygglappar verkligen finns. Både från Svenskt Näringsliv och från borgerliga politiker har slutsatserna till exempel avfärdats med enstaka egna erfarenheter som enda argument.
Problemet är bara att liknande reaktioner har kommit även från vänstern. Många sluter nästan automatiskt upp bakom den offentliga sektorn, med ungefär samma trosvisshet som nyliberalerna – fast tvärtom. Några debattörer har rentav ironiserat över tanken att valfrihet för medborgarna kanske kan anses ha ett egenvärde.
Om vänstern har problem med den tanken så måste man tänka om. Att valfrihet är bra är verkligen ingen högeråsikt. Problemet med valfrihet i högerns tappning är väl snarare när valfrihet för vissa blir (ytterligare) begränsad valfrihet för andra. I skolan har det till exempel visats att privatiseringarna har haft en segregerande effekt.
Men faktum kvarstår: befogad kritik av den offentliga sektorn var ett skäl till privatiseringsvågen i offentlig välfärd i Sverige. Om vänsterpartierna blundar för det, kommer det att vara fortsatt fritt fram för segregerande välfärdspolitik. Och den offentliga sektorn kommer inte att bli bättre.
Jag har fått allt svårare att förstå den principiella grunden för det villkorslösa försvaret för offentlig välfärd. Inte för att verksamheten alltid skulle vara dålig; absolut inte. Men offentlig välfärd är inte heller automatiskt bra.
Och varför skulle den vara det? Är byråkrati och ständiga sparbeting verkligen alltid bättre än vinstintresse? Hur stort är det demokratiska inflytandet egentligen i praktiken, jämfört med inflytandet som både personal och brukare kan ha i en liten privat verksamhet? En stor poäng är förstås att den offentliga sektorn är öppen för alla, men det är ju faktiskt också de offentligfinansierade privata alternativen.
Det viktiga är kanske att de som sköter vård, skola och omsorg kan det de gör, och att de människor som behöver tjänsterna blir bra bemötta och lyssnade på. Att alla har samma tillgång till den välfärd de behöver, och att utformningen kan påverkas och diskuteras i politiken. I dag är det inte verklighet fullt ut. Men oreserverat försvar för privat eller offentlig sektor, i deras nuvarande former, kommer inte att ändra på det.
