Arabvåren har övergått till höst, under varma applåder från väst. Men vad händer nu?

Är just hemkommen från Kairo där folk verkar ha ropat hej i förtid. Kaoset på gatorna är om möjligt värre än före revolutionen.

”Det går inte att ta sig fram! Folk parkerar hur som helst och häromdagen tog det mig fem timmar att köra in från flygplatsen”, klagade vår chaufför, varpå en fotgängare rammade taxins flank med en metallkärra och traskade vidare utan att så mycket som blinka. Polisen verkar helt ha slöat ihop efter Mubaraks avgång i februari. Och många aktivister kallar revolutionen för ett ”oavslutat kapitel”.

För alltjämt sitter stora delar av den gamla maktapparaten kvar. Ministrar, chefen för militärrådet SCAF, som temporärt tagit över ledningen av landet. Det är fortsatt förbjudet att kritisera ar­mén, som har hållit över 10 000 militära rätte­gångar sedan upproret – fler än någonsin under Mubaraks tid. Processerna är visserligen snabba och billiga, men fullständigt rätts­osäk­ra, då de åtalade varken har tillgång till juridiskt ombud eller kan överklaga domen.

”Man kan säga vad man vill, men man får betala för det efteråt”, som videobloggaren Salma el Daly sammanfattar läget för yttrandefriheten.
Efter revolutionen startade en flora av nya publika­tioner och 16 nya satellitkanaler, varav många regimkritiska. Men sedan två veckor utfärdas inga nya sa­tellitlicenser och förra veckan stängdes Al Jazeeras Kairokontor.

Parlamentsvalet har blivit uppskjutet. Till november, kanske december – ingen vet.

Och efter de omfattande protesterna vid Israels ambassad den 9 september, då demonstranter bröt sig in och tuttade på, har armén utlyst undantagstillstånd. Konspirationsteorierna haglar. Demonstranterna ville visa sin ilska mot att sex egyptiska poliser dödades i Sinai-öknen i augusti av israeliska armén. Men det är märkligt att kravallpolisen inte skyddade ambassaden bättre. Inte förrän Barack Obama ringde gjordes något för att rädda den vettskrämda israeliska personalen. Nu hävdar kritiker att scenen tilläts spåra ur med flit.

Men i längden är allt detta tricksande förgäves. För aldrig har demokratin haft ett så kraftigt vapen på sin sida som nu. Internet. En plattform för likasinnade att mötas, för idéer att födas och spridas. För folk att hämta mod och kräva sin rätt.

Så SCAF och alla despoter: Det är dags att tänka om. I framtiden kommer allt fler att lära sig att trycka på ogilla-knappen.

Hanna Sistek
Egypten