Klarade sig ditt hus?

Katastrofgenren rymmer två skilda undergångshot: det av människan orsakade och det som orsakats av naturens egen oförutsägbara kraft. I tv-serien Treme (premiär i SVT 23/9) samspelar dessa båda.

Medan naturen stod för orkanen Katrina var det nämligen människan som stod för ovädrets svåra följder i New Orleans, Louisiana. Efter orkanen 2005 var kritiken också massiv mot myndigheterna. Många av de svårast drabbade i staden var afroamerikaner. Samtidigt är fattigdomen utbredd i New Orleans.

Klass och hudfärg blir därför till centrala aspekter i berättelsen om Katrina. Så även i Treme.

Särskilt Bushadministrationen fick kraftig kritik för sin hantering av katastrofen. ”Geoge Bush bryr sig inte om svarta”, sade rapparen Kanye West i ett mycket uppmärksammat utspel efter katastrofen. Av samma kaliber är det vredesutbrott vi får höra från Tremes egen engelskprofessor Creighton Bernette i pilotavsnittet:

’”The flooding of New Orleans was a man-made catastrophe. A federal fuck-up of epic proportions.” New-Orleansöversvämningen var en katastrof som människan åstadkom. Staten klantade sig bortom alla jämförelser.

Orkanens starkaste vindar missade trots allt staden. Bernette, och många med honom, tycker att myndigheterna kunde ha gjort mer både före och efter Katrina för att lindra katastrofens verkningar. ”Shame, shame, shame on you now W” sjunger också musikern och DJ:n David McAlary (spelad av Steve Zahn) i låten ”Shame, Shame, Shame” med tydlig udd mot George W.

I tv-serien spelar staden New Orleans huvudrollen. Det är en stad så älskad att dess invånare återvänder trots förödelsen. Tremé, som själva stadsdelen stavas, är ett av de äldsta områdena i New Orleans. Man tror också att det är de äldsta afroamerikanska kvarteren i USA. Här bodde fria svarta långt innan slaveriets avskaffande.

Själva serien Treme tar sin början tre månader efter att orkanen Katrina ödelagt staden. Temat är återvändo men också förlust. Många är döda, andra försvunna.

I fokus står musiken. I serien medverkar också flera artister, som Elvis Costello och New Orleans-jazzmusikern Kermit Ruffins. Båda spelar sig själva. Countrysångaren Steve Earle, som också medverkar, spelar däremot rollen som musikern Harley.
Earle nominerades också till en Emmy för låten ”This City” som han specialskrev för Treme. Men i serien är det Earles rollfigur som skriver låten.

”How’s your house” frågar invånarna varandra som en hälsning. På dörrarna till husen har myndigheterna målat olika siffror. Det står för antalet döda som hittats därinne. Den som inte mötte döden vid hemkomst mötte översvämning och mögel.

I Treme får karaktären Albert Lambreaux problem med sitt försäkringsbolag. Anledningen är att försäkringen täcker orkanskador men inte översvämningsskador. Men om vattenskadan orsakats av en orkan? Spelar ingen roll. Händelser som denna prövade invånarnas tålamod också på riktigt efter Katrina.

Samma Lambreaux kämpar även för att öppna upp det kommunala bostadsprojekt som finns för dem som inte har råd med annat. Trots att dessa står i princip opåverkade av orkanen finns det ett motstånd hos myndigheterna för att öppna upp dem.

Många tror att detta beror på att man hellre vill ha boenden för rika. Eller som McAlary sjunger i ”Shame, Shame, Shame”:

And people in Washington talking about
Keeping the housing projects closed
Yeah, that’s right
They don’t want no more poor people
Coming back to New Orleans
But, I tell you what
New Orleans without poor people ain’t New Orleans.

När Treme hade premiär på den amerikanska kanalen HBO i april 2010 var mottagandet överväldigande. Tv-serien jämfördes med tonsättaren Wagners främsta verk. Bakom serien står också David Simon som tidigare hyllats för The Wire.

Något fascinerar med katastrofer. Särskilt katastrofgenren fortsätter att utöva sin lockelse. Allt fler filmer har också liksom Treme en politisk underton. I bioaktuella Apornas planet: (R)evolution är det till exempel den mänskliga hybrisen som leder till undergångshotet.

Även i Day After Tomorrow (2004) orsakas själva hotet, de snabba klimatförändringarna, direkt av människan. Inte längre är hotet lika abstrakt och utifrån som i 1990-talets Armageddon (1998) och Independence Day (1996) som hotade med kometer och utomjordingar.

Kanske beror detta på att vår samtids största hot, som just klimatförändringarna, orsakas av människan.

Katastroffascinationen syns också i nyhetsrapporteringen. Särskilt rapporteringen kring extremt väder blir allt mer likt filmens berättande. Orkanen Irene, som hotade New York nyligen, är ett av flera exempel på detta. Manhattan skildrades som en spökstad. Ett slags lugn före den bokstavliga stormen.

När väderfenomen som Katrina och Irene namnges bidrar detta till att gestalta hotet. Samtidigt saknar de allra flesta väder namn.

Kvällstidningarna har därför på senare tid börja döpa lågtryck efter varifrån det uppstått: tyska skräckvädret, rysskula, polska kylan. Allt för att få dem att verka mer spännande än vad de verkligen är.

Samtidigt är också ingredienserna i nyhetsrapporteringen desamma som i en katastroffilm. Nyhetsdramaturgin inleder även den med själva anslaget: stormen är på väg. Detta fördjupas med olika former av förberedelser: skydd, hamstring och ibland evakuering.

Konflikten trappas sedan upp: maten kan ta slut i butikerna och det kan rapporteras om tvångsevakuerade invånare som vägrar lämna sina hem. Efter detta följer klimax när anslaget ska infrias: dramatiska klipp visas från när stormen drar in. Sedan följer den sista akten: hur många blev strömlösa? Hur många skadades eller dödades? Låt därefter eftertexterna rulla.

Men i Treme finns inga sådana enkla poänger. I fokus står inte orkanen utan människan. Vi är trots allt mycket sällan helt utelämnade åt en naturkatastrof. Ofta handlar det snarare om hur väl husen är byggda. Om evakueringen sker snabbt nog. Och om man satsar på återuppbyggnaden eller inte. I Treme är därför frustrationen större än den direkta dramatiken.

Samtidigt blir det i TV-serien också plågsamt tydligt att klass och hudfärg avgjorde insatsen. När Irene hotade New York var förberedelserna maxade. Sedan visade det sig att allt som fanns kvar av orkanen när den väl kom till Manhattan var regn och vindar.

Men i Treme är det efterspelet snarare än katastrofen i sig som står i centrum. David Simons och hans kollegor tar med serien vid efter det att nyhetsteamen sedan länge dragit vidare.

Och trots stormarna står då kärleken till staden kvar. Eller som Steve Earle sjunger i ”This City” om New Orleans:

Don’t matter cause there ain’t no way
I’m ever going to leave this town.
This city won’t wash away,
This city won’t ever drown.

Ellen Albertsdóttir