Han gillar starka fack och låga ingångslöner

Jonas Milton är den stundande avtalsrörelsens verkliga megakändis. Hans uttalande om att frysa ingångslönerna i tio år har uppmärksammats långt utanför den löneförhandlande världen. Själv tar han dock lugnt på kritikstormen och upprepar gärna sin originalidé.

– Jag vill flytta pengar från ingångslönerna till de mer erfarna eller till anställda med slutlön. Lönesammanpressningen går på tok för långt. Enklast sker det genom att frysa ingångslönerna samtidigt som pengar­na används för andra, mer erfarna, i samma bransch, säger Jonas Milton, vd för Almega.

För att mildra effekterna av en sådan frysning kan han tänka sig en snabb uppflyttning lönemässigt för dem som börjar på de lägre ingångslönerna.

– I flera branscher har vi skapat system som bygger på anställningstid. Allt för att människor inte ska fastna på de här lönerna, säger han.

Att ingångslönerna blir en av de vikti­gaste frågorna under höstens och vinterns avtalsförhandlingar är ställt utom allt tvivel. Argumentationen skjuter in sig på att de frysta lönerna ska ge främst ungdomar ökade chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Men huruvida en lägre ingångslön över huvud taget påverkar arbetsgivarnas benägenhet att anställa är minst sagt omstritt. Undersökningar har gjorts av både fack och arbetsgivare, och resultaten skiljer sig åt markant.

Så här långt är dock diskussionen om ungdomar och ingångslöner en framgång för arbetsgivarna. Argumen­tationen och kopplingen mellan ingångslöner och arbetslöshet har etablerats.

– Det finns en sådan koppling, hävdar Jonas Milton och ritar streck och kurvor på tavlan bakom oss.

Vid sidan av ingångslönerna vill arbetsgivarna rensa alla avtal från individgarantier och försöka flytta så mycket som möjligt av förhandlandet så nära företagen som möjligt. Numera heter det inte lokal lönebildning utan företagsnära lönebildning.

– Lönebildning nära företagen är precis vad det handlar om. Lokal lönebildning väcker en del frågor om vad det betyder och på det här sättet blir det enklare och klarare, säger Jonas Milton.

I onsdags presenterade Almega sina hårda krav inför avtalsrörelsen, men vårt samtal utspelar sig veckorna före avtalsrörelsens start. Och det rör sig förstås kring dessa prioriterade avtalsfrågor, men också kring fackens medlemsförluster, stämningen mellan parterna och samstämmigheten bland arbetsgivare både då och nu.

Som arbetsgivarvärldens ålderman – eller doyen – kan Jonas Milton jämföra med gångna tider. Han har funnits i arbetsgivarvärlden i tre decennier. Starten var som arbetsrättsjurist inom Allmänna gruppen inom Saf 1981. De senaste åtta åren har han varit vd för Almega.

– Jag är allvarligt oroad över fackens förlust av medlemmar. Svaga fackliga organisationer är inget arbetsgivarintresse. Det är bara med starka, lokala fackklubbar som vårt koncept fungerar med lokala förhandlingar om allt fler frågor, inklusive lönepåslagen, betonar han.

Att hans egna – företagarna – tvekar inför de företagsnära förhandlingarna får honom att frusta av otålighet och vilja satsa ännu mer på utbildning, kurser och seminarier där det lokala eller företagsnära lyfts fram som vägen, sanningen och livet.

– Det är naturligtvis bekvämt att få ett papper från Stockholm om hur mycket lönerna ska höjas och sedan lägga ut alltsammans lika på de anställda. Men det är fel. Den som gör en bättre insats än andra på en arbetsplats ska premieras och den enda som vet det är chefen. Därför måste det lokala inslaget i lönebildningen öka, säger han.

Hans främsta oro inför vinterns förhandlingar är därför att de normerande centrala avtalen ska reglera för mycket och lämna för lite till de lokala parterna att förhandla om.

– Det vore ödesdigert, säger han. Det skulle förhindra den utveckling vi kunnat se de sista åren.

Att utvecklingen går i en företagsnära riktning medger han efter en stunds funderande. Men hans otålighet gör att han vill gå mycket snabbare fram, och därför ser han inte alltid den förändring som skett och sker.

I dag har allt fler kollektivavtal rensats från individgarantier, det gäller också på LO-sidan, och det lokala inslaget har vuxit avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Till och med höjningen av ingångslönerna har påverkats de senaste gångerna. På ett par avtalsområden höjdes ingångslönerna i lägre takt än genomsnittslönen under 2010.

– I backspegeln ser jag ju att förändringen pågår, men jag tycker fort­farande att det går för långsamt. I vinter hop-
pas jag därför på rejäla förändringar.

Men alla förändringar kräver enighet om det riktiga i den föreslagna förändringen. Hot eller lurendrejeri är en återvändsgränd och kan snarast innebära växande motsättningar.

– Det går inte på något annat sätt än med bytesaffärer där båda sidor får gehör för viktiga ståndpunkter eller att vi gemensamt utarbetar system eller förslag som vi tror på. Som arbetsgiva­re kan vi aldrig tvinga på motparten lösningar som den inte vill ha. Det fungerar inte i verkligheten.

Trots en del orosmoln ser Jonas Milton fram emot förhandlingarna. Samtalstonen, umgänget och samsynen är stark på svensk arbetsmarknad, understryker han.

– Det borgar för att också svåra frågor får en seriös behandling och slutar i ansvarsfulla uppgörelser.

Sagt om Jonas Milton

”Han är betydligt trevligare vid kaffebordet än vid förhandlingsbordet. Där tycker jag inte alls om hans sätt att försöka trycka ner de lägsta lönerna.”
Hans Öhlund, ordförande Fastighets

”Han har humor långt över genomsnittet vilket är en stor tillgång. Som ålderman eller doyen bland förbundsdirektörerna inom Svenskt Näringsliv kan han liknas vid en fårhund som håller ordning på flocken. Han ser till att ingen kollega hamnar efter eller tvingas brottas ensam med svårigheter.”
Dag Klackenberg, vd för Svensk Handel

”Han är en mycket trevlig person som det är lätt att umgås med. Det är bra att han gillar den svenska modellen. Synd bara att hans svenska modell är en annan än vår.”
Janne Rudén, ordförande Seko