Jonas Hassen Khemiri är ett geni, som grundlurade många slarviga recensenter med sin debut Ett öga rött. (Därmed inte sagt att alla hans verk faller mig på läppen. Vi som är hundra hade för mycket av tomma provocerande gester i sig.) Khemiri besitter en hisnande förmåga att vända och vrida på språket, olikt de allra flesta med helsvensk bakgrund. Lägg därtill en fixering vid olika nivåer av verklighet kontra fiktion.

Den tredje byggstenen i hans dramatik handlar om engagemang. Konflikter bottnande i enskilda öden och vad de säger om vår tid.

Dessa tre komponenter utgör fundament i hans nya pjäs Apatiska för nybörjare. Inspiration hämtas från Gellert Tamas omtalade bok om flyktingbarnen som hamnade i katatoniska tillstånd.

Urpremiären skedde på Folkteatern i Göteborg med en ytterst samtrimmad liten ensemble. För den smidiga lyckade regin står norskan Nina Wester, som prisats för tidigare samarbete med Khemiri. Inget jag sett tidigare på nya Folkteatern överträffar denna satsning. Till våren ska uppsättningen på turné med Riksteatern.

Den täta enaktaren är ett under av komplexitet. Personligt och politiskt samexisterar på ett mycket raffinerat vis. I färskt minne har vi uppgifter om champagnefester på Migrationsverket, rapport från Tyskland om omänskligt tillvägagångssätt vid avvisning, självmordsförsök på flyktingförläggningar och allehanda rykten om manipulativa manövrer. Ingredienser som finns i pjäsen. Ett trauma i Sverige där prestige och vandringssägner beredde vägen för ett skamligt haveri.

Att kunna göra svart komedi om denna nu lite bortglömda skandal är rasande skickligt. Pjäsen är fruktansvärt slagkraftig och effektivt berättad i rasande tempo. Ett motto är att varje individ är ansvarig för sina handlingar, eller just bristen på förnuftiga åtgärder. Över alltihopa svävar två onda andar. Dels den nationelle samordnaren och i ännu högre grad migrationsministern.

Endast någon enstaka gång får balansakten mellan uppfordrande allvar och befriande satir lite slagsida. Magnifika metaforer virvlar våghalsigt. ”Ägg som måste stekas, kroppar som måste vändas.” Referenserna till nazismen faller kanske utanför ramarna. Eller så menar Khemiri helt enkelt att behandlingen av barnen med uppgivenhetssyndrom var jämförbar med nazisternas illdåd.

Vår ledsagare in i fenomenet apati på grund av yttre tryck är en välmenande vindflöjel. Han har i uppdrag att ta reda på sanningen och se på skuldfrågan. Jonas Sjöqvists klena karaktär är utrustad med en inre, enerverande röst. En ifrågasättande röst som vet nästan allt, för att hon är med i hans småslappa tillvaro. Hon spelas explosivt av Cecilia Milocco. Jag gillar Sjöqvists agerande, fast registret kan synas något begränsat. Han är bra på att tajma pauser och pendlar mellan uttryck av förundran och upprördhet.

Övriga skådespelare har en uppsjö av roller att hålla reda på. Lars Magnus Larsson är värst med nio biroller. Flera gånger snuddar han vid yrkeskunnande i absolut toppklass. Han är underbar som besviken gamling. Hur han som tolk kan bli glansig i ögonen av att återge en torterads berättelse är ett gåtfullt mästerverk.

Samma egenskap finns hos Shebly Niavarani. Detta måste vara hans definitiva genombrott. Den blixtsnabba övergången från patosfylld gubbe till statsminister med kal hjässa är lika mycket ögongodis som hans förföriskt juckande machoman.

Ulla Svedin drar ett tungt lass, som i första hand ”bad woman” utan samvete. Varför hon kallas för lokomotivet förklaras fyndigt. Praktikanten Natalie Sundelin slutligen flyter väl in i flödet av situationer. Den späda kroppen är intensivt närvarande och det spastiska kroppsspråket imponerande.

Eftertanke: Jag var nog naiv. Det förväntade uppsvinget uteblev. Jag syftar på symbiosen mellan ägarna och Folkteatern. Jag trodde arbetarrörelsen skulle omhulda kulturens kraft i och med ny ledning och nya lokaler. Lars Norén och Ulrika Josephsson har berikat kulturlivet i Västsverige. Men i vilken utsträckning tycker representanter ur rörelsen att det har betydelse?

En dyster utsaga levererades till mig i intervju nyligen. En av teaterns regissörer Lars-Eric Brossner avlossade en skarp salva: ”Undantaget Bengt Göransson har Socialdemokraterna visat obefintligt intresse för kulturen.”

Varför använder man sig inte mer av Folkteatern som facklig fortbildning? Ofta har jag under mina cirka tjugo besök efter invigningen, varit ganska ensam som facklig företrädare, med känsla för scenisk gestaltning.

Man ska aldrig ge upp tron på förändring. Och kanske kan den förmodade succén med Apatiska för nybörjare bli en vändpunkt. Trots att den dystra dramatiken tilldrog sig i en då vi hade en (S)-märkt regering.

Mats Hallberg