Det finns många orättvisor i det svenska samhället. Men få av dem borde uppröra, engagera och ena så mycket som ojämställdheten mellan könen.

LO har tillsammans med kvinnorörelsen historiskt spelat en viktig roll i kampen för ökad jämställdhet i samhället. Det kan man se i efterhand.

Men i ärlighetens namn har det inte alltid varit så att man inom LO varit eniga. Det har internt varit ett resultat av kvinnors egen kamp för mer rättvisa löner som slutligen vunnit över förlegade föreställningar. Ett exempel var avskaffandet av de särskilda kvinnolönerna i avtalen.

I dag är det många yngre som blir förvånade över att vi så sent som i början av 1960-talet hade diskriminering inskrivet i kollektivavtalen. I tarifflönerna fanns det då två skilda tabeller. En lön för män, och en lön för kvinnor. Att män enligt avtal skulle tjäna mer var en självklarhet för många. Det fanns dock de, oftast kvinnor inom och utanför LO, som under lång tid drev frågan om att avskaffa denna direkta diskriminering.

Men det var ingen enkel match. Går man tillbaka till 1950-talets diskussioner kan man finna många argument för diskriminerande löner som kan tyckas underliga i dag. Ibland kunde det framföras argument att kvinnor skulle ha lägre löner eftersom kvinnor av naturen var mindre produktiva än män. Andra argument kunde handla om att det var för kvinnornas egen skull som de skulle ha lägre löner. Om inte lönerna var lägre skulle ju annars aldrig arbetsgivarna anställa några kvinnor, menade man.

Nåväl, dåliga argument brukar i en öppen debatt förlora mot bättre. Och när LO väl bestämde sig för att avskaffa diskrimineringen i kollektivavtalen så gick det snabbt. I mitten av 1960-talet hade de särskilda mans- och kvinnolönetabellerna försvunnit. Det var en viktig milstolpe i kampen för jämställdhet. Men den tog inte slut där. Avskaffandet av sambeskattningen och utbyggnaden av offentlig sektor under 70-talet betydde mycket för ökad jämställdhet. Under 80- och 90-talen hände också mycket, inte minst kom en större medvetenhet om problemen. Men i grunden påverkade det inte lönerelationerna mellan könen särskilt mycket.

Först i samband med avtalsrörelsen 2001 kom i LO-sam­ordningen en mer tydlig in­riktning på att lågavlönade och kvinnodominerade avtalsområden skulle medges ett större löneutrymme. Här ryckte LO gemensamt åter till sig initiativet. I avtalsrörelsen 2007 tillkom en beräkning på vad jämställd­hets­potten skulle innebära. Långsamt har åter lönegapet mellan mans- och kvinnodominerande områden börjat minska.

2000-talets jämställdhets­potter har haft sin effekt. Och man ändrar inte ett vinnande koncept.