Iran på riktigt

Iran är en sorglig fläck på jordklotet. Landet styrs enligt uråldriga religiösa principer av en allestädesnärvarande säkerhetstjänst och övergreppen mot dem som står för mänskliga rättigheter går knappt att överblicka. Rättsskipningen är som en mardröm att läsa om. Kvinnoförtrycket som en grym dagislek.

Just därför är det så viktigt att veta att det pågår alldeles vanliga liv under dessa villkor. Så att inte våldet bara gör bilden abstrakt. Det är människor som begränsas, drabbas och dödas. Och ändå lever ett vardagsliv i skuggan av förtrycket.

Romanen Möter dig i Larnaca av Azar Mahloujian bygger på ett mord som regimen utförde 1989, med ett efterspel i dagens Sverige och Iran. Den är ytterligt välskriven. Första halvan är spännande som en filmthriller, andra halvan som en blombukett av känslor när dottern till den mördade dissidenten, Rosa, söker upp sin släkt i Iran och får en inblick i hur förfärligt de har det.

Sammantaget ett verk av stor värdighet och övertygelsekraft.

Ashgar Faradis film Nader och Simin – en separation fick både priset för bästa film och bästa skådespeleri vid Berlinfestivalen. Den är inte öppet regimkritisk, utan skildrar förvecklingarna när en lägre medelklassfamilj krisar. Hustrun flyttar hemifrån på prov och pappan ska sköta hemmet, tonårsdottern och sin alzheimersjuke far. Men vet inte ens hur man sätter på diskmaskinen.

När han anställer en fattig kvinna från förorten som ska passa allt medan han är på jobbet inleds en händelskedja lika obönhörlig som ett antikt ödesdrama. Särskild roll spelar den helt annorlunda iranska rättstraditionen, som består av ett utdraget samtal inför en domare.

Efter det samtal Bengt Eriksson, Aino Trosell och jag hade på seminariet LO-Tidningen Live om ”Krimi som samhällsskildring”, kan jag inte undgå att läsa både romanen och filmen som kriminalskildringar, de har ju ett brott i centrum. Och tack vare spänningen ger de en initierad inblick i hur ett samhälle fungerar. Tillsammans kompletterar deras perspektiv varann.

Konstverk som ger identifikation och förståelse. Och som vet mycket mer än de berättar. Till exempel följande lilla sidokommentar från Mahloujians berättare, i samband med att Rosa besöker Iran för allra första gången:

Om det varit dag skulle hon ha sett att de körde genom öknen, förbi de fattigas skjul av lera och aluminiumburkar i de södra förorterna.

En bok som tål att läsas noga. Och en film som tål att ses om, särskilt eftersom den handlar så mycket om lögn och självbedrägeri att man aldrig är riktigt säker på vad som händer.