Människorna blir exempel – inte livsöden

I en intervju i Situation Stockholm berättar Jan Guillou om morfadern och dennes två bröder som kom från fattiga förhållanden i Norge, och som genom ett välgörenhetssällskaps försorg erbjöds möjligheten att studera i Tyskland. 1901 blev de så kallade diplomingenjörer i Dresden.

Jan Guillous senaste roman Brobyggarna, som utgör första delen i en tänkt svit om 1900-talet, beskriver just tre sådana bröder. I intervjun menar Guillou att verkligheten, det vill säga ett skeende ur hans egen släkthistoria, var en ”bra story i sig”. Författaren – i detta fall Guillou – använder det faktiska som språngbräda för fantasteri. Byggmaterial hämtas från den egna släktens öden och äventyr; många författare gör utan tvivel sålunda.

Under läsningen inser jag att Guillou sannolikt inte skriver någon egen familjekrönika, därtill är den alltför osannolik mänskligt sett, men väl en sorts familjekrönika som handlar om tre bröder från påvra förhållanden som kommer sig upp i världen på olika sätt.

Hur det gick för verklighetens bröder vet vi ej, men i Brobyggarna låter Jan Guillou bröderna, efter att ha diplomerats, skingras för världens alla vindar. Det är intressant. En av bröderna åtar sig att betala tillbaka ”skulden” till Norge genom att engagera sig i ett järnvägsbygge genom Hardangervidda. Broder nummer två flyr från en olycklig kärlekshistoria till tyska Östafrika, där han också kommer att bli järnvägsbyggare. Den tredje brodern vars sexuella preferenser vid denna tidpunkt, i början av 1900-talet, måste anses omöjliga, försvinner till England och går mer eller mindre upp i rök i denna första romandel.

Jag försöker ana mig till vad Jan Guillou vill få syn på och understryka. Guillou är Guillou, hans intresse av att pejla själens dunkla djup tycks vara obefintligt, det kanske inte enkom rör sig om en oförmåga. Ändå kan man förstås längta efter en djupare människoskildring ibland, längta efter karaktärer som är både och istället för antingen eller.

Guillou har på det stora hela skrivit en äventyrsbok som bitvis kanske har ganska lite med verkligheten att skaffa, åtminstone vad gäller hans egen släkts reella historia, men författaren vill undersöka olika aspekter av det århundrade vi lagt bakom oss.

Han är intresserad av den tekniska utvecklingen, vilka skulle passa bättre för en sådan exposé än tre diplomingenjörer?

Guillou vill undersöka de tankar och föreställningar som leder till krig och som förstärks när kriget är ett faktum; de avsnitt under första världskriget som behandlar ”grymma” engelsmän och belgare, och tyskar som vill skapa en bättre värld i humanitetens namn, är typiskt för vad Guillou söker åstadkomma. Han vill ställa våra inrotade begrepp på huvudet; han har bedrivit ett liknande projekt i romanerna om Arn där han försöker framhålla andra sidor av den muslimska kulturen än den som massmedia dränkt oss i alltsedan ”11 september”.

Han är också intensivt upptagen av förhållandet mellan kvinnor och män, sålunda låter han en av bröderna gifta sig med en kvinnosakskvinna som ovanligt nog vid förra seklets början utbildar sig till läkare, ett yrke som ansågs helt förbehållet män.

I intervjun talar Jan Guillou också om vår ”historiska arrogans”. Vi tror att vi vet hur vi skulle ha handlat om vi hade varit med när det begav sig. Den historiska arrogansen tänker jag mig också kan handla om – vilket tydligt framgår i Brobyggarna – den cementerade uppfattning vi alltsedan andra världskriget har haft om Tyskland och om de allierade, där den ena sidan har representerat ondskan och den andra godheten. Guillou använder sig till exempel av en siffra som vi känner igen från Förintelsen av judar.

Och snart var Oscar [en av bröderna] inne i en hatfull utläggning om engelska mördare. Han menade att inför historien, när kriget [första världskriget] var slut, skulle det bli svårt att fastställa vilken som var den lägsta mänskliga formen, belgaren eller engelsmannen. Mycket talade förstås för belgarna. Det fanns numera uppgifter om att de mördat mer än sex miljoner människor i Kongo under den avskyvärde Leopold II:s dagar. /…/ I inget annat europeiskt land vore sådant barbari tänkbart, framför allt inte i Tyskland och de skandinaviska länderna.

Det må vara övertydligt för oss som sitter med facit i hand, men Guillous pedagogiska nit – kanske riktad till det uppväxande släktet – är inte att ta fel på. Han vill få oss att betrakta begreppet ”historisk sanning” som något ytterst undanglidande och tidsbundet.

Även om Guillou hävdar det i nämnda intervju, är han inte ensam bland svenska författare om att försöka få syn på samhällsutvecklingen genom någon sorts släktkrönika som spänner över flera generationer, där Per-Anders Fogelströms Stad-serie förstås tillhör några av de mest lästa. Men också författare som Hjalmar Bergman (Wadköpingsromanerna), Sven Delblanc (Samuelsviten), Sara Lidman (Jernbaneeposet), Vilhelm Moberg (Utvandrarsviten) och många fler har indirekt granskat utvecklingen genom att följa en familj eller en släkt genom decennierna.

I själva verket kanske de flesta romaner i någon mening är flergenerationsberättelser, eftersom den modernare romankonsten ideligen upphäver det kronologiska nu som är spänningsromanens – alltså de böcker som Jan Guillou är mest intresserad av att skriva – absoluta förutsättning. Guillou är ytterst skicklig på cliffhangers och den sortens antydningar som får läsaren att febrilt vända blad. Men han är föga intresserad av att låta karaktärerna försjunka i grubblerier över dåtiden såväl som framtiden, det som egentligen med förlov sagt präglar det moderna projektet inom litteraturen. Det finns en ovilja mot att frångå handlingen för att studera karaktären eller individens oförmåga att hålla fast vid nuet.

Utan att vilja framhäva mig själv måste jag nämna den romansvit, som utgör en sorts släktkrönika, som egentligen avslutades med Om jorden (1998).

Det jag ville få syn på var något helt annat än det Jan Guillou vill få syn på med den svit som han ämnar skriva. Jag ville lära känna de släktingar som jag egentligen visste ganska lite om. Ville placera dem i arrangerade situationer för att försöka förstå vad som formade dem och vad som föranledde det facit som jag i dagsläget satt med på hand.

Jan Guillous ambition är i det närmaste den motsatta. Det individuella ödet berör honom inte, det används bara som trampolin för språnget ut i den idévärld som kan ligga bakom samhällsutvecklingen.

Erik Löfvendahl