Det här blir en artikel inte bara om en bra och klok bok, Tahar Ben Jellouns L’Étincelle (”gnistan”; Gallimard 2011), utan även om hur en världsförfattare ger sig in i politiken på egna villkor och berikar den med litterära och konstnärliga medel.

Ben Jelloun är mycket insatt, född i Marocko 1944, fastän han skriver på franska – men han använder dessutom all sin litterära förslagenhet för att göra världen begripligare för oss andra, ja för att inspirera oss.

Fler författare borde skriva såna böcker!

Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

Ben Jelloun är i absolut Nobelprisklass med sina rika romaner som bottnar i ett folkligt berättande men ändå alltid är högst politiskt aktuella, och skildrar de olika krav samtiden ställer på individerna. Inte minst hans kvinnliga hjältinnor är oförglömliga.

Men han engagerar sig alltså också. Med litterära medel.

Genom en långdikt mot det första Gulfkriget, publicerad i tvåspråkig utgåva, både på franska och arabiska (finns ej på svenska), genom ödmjuka förklarande böcker om rasism och islam. Och så nu med boken om vad som har hänt i de arabiska länderna, och fortsätter hända.

Boken är skriven ungefär i mars 2011, men det gör ingenting alls att den stannar där. Poängen är nämligen mycket tydlig: Att när de försummade får upp ögonen för orättvisorna vaknar nånting i dem, nånting helt annat än avundsjuka och habegär.

De blir individer. Och kan kräva förändring tillsammans.

”Individen, det är en röst, ett subjekt som gruppen inte kan underkuva eller behärska. Det är en person som har sitt att säga och som säger det genom att delta i fria val utan mygel.”

Det vill säga att först genom att känna sig som en person kan mänskan ifrågasätta eliterna och deras makt. Annars stannar hon kvar i underordningen.

Hur använder då Tahar Ben Jelloun sin penna? Framför allt genom att teckna porträtt av varierande längd och varierande stil. Från skisser över typiska levnadsöden till en lång och gripande skildring av den tunisiske grönsakshandlaren som satte igång alltsammans genom att tutta eld på sig själv framför kommunalkontoret, Mohamed Bouazizi.

Det är då inte hans person som står i fokus utan hans Kafkaliknande öde, de villkor han levde under – och framför allt vilka oerhörda laddningar som finns i ett offentligt självmord på gatan utanför de myndigheter vars korruption förvägrat Mohamed Bouazizi att kunna försörja sig.

Också diktatorerna får egna porträtt, två av kapitlen heter ”I huvudet på Ben Ali” och ”I huvudet på Mubarak” och återger i ett slags inre monolog deras livskris när det folk de plundrat inte vill ha dem längre.

Informativt avslutas boken med skarpa porträtt av några av de berörda länderna, på ett sätt som låter en förstå varje lands politiska egenart, till exempel den relativa reformvänligheten i Marocko eller ett Algeriet där staten egentligen bara består av armén, som aldrig kommer att ge upp.

Ty revolten är överallt en och densamma. Den handlar om majoriteter som vaknar ur förtryck och har chans att skapa en ny ordning i sitt land. Men villkoren varierar enormt, beroende på historiska omständigheter.

I avslutningen heter det:

”Upproren lär oss en enda sak, som poeterna alltid har uttryckt bäst: i förödmjukelsens stund börjar människan förr eller senare vägra leva på knä och utkräver med risk för sitt eget liv frihet och värdighet. Detta är en universell sanning.”

Och, kan man tillägga – ifall det vi här läser om nu är nånting universellt, kanske det kommer att utsträckas också till de västerländska samhällen som alltmer utformas för att passa en liten elit och låta resten mutas av smulor från deras bord eller helt enkelt klara sig själva.

När kommer Europa och inte minst USA att kollektivt väcka den känsla av förödmjukelse som är ett led i processen att åter bli en individ med politiska krav. (Människovärdet vi fordra tillbaka.) Kanske det redan har börjat.

Och när ska fler författare än TBJ börja göra samhällsnytta med litterära medel. Nå ut direkt. Med ett tilltal som inte sorteras bort som en kulturyttring men som ändå använder sig av kulturens resurser för att förklara och förändra.

Eller som sagoberättaren utbrister i hans roman Moha narren, Moha den vise (översättning Mats Löfgren):

”Jag är ingen helig sten. Jag är inget helgon, ingen marabout. Jag är bara människa. En fattig människa. En människa vars rikedom är galenskap, vars rikedom är ord… Jag fortsätter att tala och skratta. Tala med mig. Skratta med mig. Dansa med mig. Tala! Svälj inte längre er vrede! Gå ut på gatorna, gå ut på torgen, tala, berätta, sjung, men stå inte kvar begravda i tystnad och rädsla. I dag tog de mitt liv i beslag, men inte mitt vansinne. Mitt vansinne svämmar över alla bräddar. Det spränger jorden och kommer upp som vildgräs överallt, mellan stenarna, i sanden, i asfalten. Mitt vansinne håller mig varm i mörkret här nere; ja, det svämmar över och snurrar runt så klokt, en spiral ända upp till himlen. Det går över jorden, berusar alla kroppar, rullar in i molnen, och förtrollar varje fågel.”