Hösten och vinterns avtalsrörelse är den tidsmässigt mest långdragna sedan industriavtalet signerades och lönebildningen reformerades. Risken är att den kritiserade och omdiskuterade modellen utsätts för ännu en svår prövning.

Industriavtalet har varit lönebildningens driv­ankare i snart 15 år. Över tid har kritiken mot avtalet och dess främsta företrädare hårdnat. Och den allra viktigaste kritiken har gällt att en alltför stor del av arbetsmarknaden saknar inflytande över de löneavtal som träffas och blir norm.

Känslan av att ställas inför fullbordat faktum har väckt frustration och skarp kritik hos allt fler under de senaste åren – det gäller både fack och arbetsgivare. Men så länge ingen part har uppfunnit en ny, alternativ, modell för hur normen för löneökningar ska skapas – ja då rullar systemet vidare med de brister som finns.

Den här gången finns det ytterligare en – och hittills oprövad – svårighet att hantera för alla inblandade: Avtalsrörelsen pågår under trekvarts år. Det underlättar verkligen inte för de förhandlande organisationerna.

Svårast och eventuellt också stökigast kan det bli fram på vårkanten 2012, då majoriteten av branscherna, utom industrin, förhandlar om nya avtal. Det ekonomiska läget kan då vara påtagligt förändrat jämfört med hösten 2011. Men lika fullt förväntas industrins uppgörelser i höst vara styrande för alla lönemässiga ansträngningar.

Det kan utan tvekan leda till spänningar och varsel om konflikt. Medlemmar i branscher som inte drabbats särskilt hårt av konjunkturavmattningen kan ha helt andra krav, förväntningar och förhoppningar än industrins anställda.

Fackliga organisationer som upplevt fem svarta år när det gäller medlemsutveckling vill med all säkerhet dessutom göra sitt yttersta för att framstå som en kamporganisation för att attrahera nya medlemmar och förhindra fortsatt avtappning.

En situation under våren 2012 där industrin, trots löneavtal signerade hösten 2011, riskerar att dras in i eller drabbas av konflikter i andra branscher där kraven överstiger de normerande avtalen är därför allt annat än osannolik.

En upprepning av vad som hände 2009/2010 vill ingen uppleva. Då var industrin hårt, mycket hårt, drabbad av den ekonomiska krisen medan kollegor­na inom framför allt servicesektorn inte kände av krisen alls på samma sätt. Men trots det blev löneavtalen ungefärligen desamma.

En sådan utveckling den här gången riskerar att öka påfrestningen på den existerande modellen för lönebildning i så hög grad att den havererar.