Det har gått över en månad sedan massakern på Utøya och det är omöjligt att tugga i sig vad som utspelade sig på ön kvällen den 22 juli. Jag reagerade rent fysiskt med skräck. Ändå satt jag bara bredvid en radioapparat.

Efter Anders Behring Breiviks terrordåd har en debatt om ord tagit fart, om det hat som mer eller mindre välformulerat fyller nätets hemsidor, bloggar och kommentarsfält. Men ingen diskussion kommer att föras om den goda sidans ord. Det skrämde mig hur snart efter terrordådet opinionsbildare började efterlysa ett starkt ledarskap. De hyllade därför Jens Stoltenberg och kritiserade Reinfeldt.

Men hur hade den svenske statsministern egentligen misslyckats som ledare? Fört en armé mot katastrofalt nederlag i krig? Nej, han hade förhållit sig för passiv. För enligt Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida, hade vi efter terrordådet ”ett behov av ledarskap” vilket fick honom att lyfta Ingvar Carlsson som i radions P1 uttalat sig just med orden ”man måste visa ledarskap”. Det hade han själv gjort efter Palmemordet bland annat genom att mildra vår otrygghet och oro.

Men jag tror inte någon tänkte att det var ledarskap Ingvar Carlsson utövade de där ­februaridagarna 1986. Sverige var inte där ännu.

Att en enig mediekår helt oreflekterat i två decennier kommenterar politik i ledarskapstermer är ett tecken på att demokratin urvattnats och ett nyauktoritärt samhälle smugit sig på oss. Och Carlsson är faktiskt ansvarig för denna process. För 1990 agerade agerade han precis som en riktig ledare, då han kuppade igenom EU-anslutningen via en fotnot i ett krispaket, utan att förankra beslutet. Han satte därmed punkt för det socialdemokratiska partiet som folkrörelse. Den europeiska unionens elitistiska kultur och näringslivets odemokratiska strukturer blev ett föredöme både för politiker och offentlig sektor. Och plötsligt var de här – ledarna vars viktigaste uppgift är att visa ledarskap. Men vad förvandlar det oss andra till – följarna, de ledda, till valboskap?

Och paradoxalt nog är det samma samhälls­utveckling som format massmördaren Breivik som får människor att välja ord och perspektiv som ledarskap. Föreställningen om en stark man eller kvinna som tar över, går i bräschen och pekar med hela handen och gör det som måste göras. Jag skrattar åt den absurda tanken att Olof Palme när han fördömde julbombning­arna över Hanoi, ockupatio­nen av Tjeckoslovakien och diktaturen i Spanien skulle bli hyllad eller kritiserad för sitt ledarskap.

Då som nu behöver vi inte några ledare, vi behöver folkvalda som tillsammans med oss bygger ett samhälle grundat på jämlikhet, solidaritet och omtanke. Endast så förhindrar vi ett nytt Utøya.