Berättelser bortom bilvraken

Sommarens kravaller i England är ingen isolerad händelse. De senaste åren har rapporter om liknande händelser i storstädernas socialt utsatta områden kommit från flera europeiska länder. Även från Sverige.

Ett av de värst drabbade områdena här har varit stadsdelen Backa i Göteborg. I förra veckan ställdes all kollektivtrafik genom stadsdelen, som har 7 500 invånare, in på sena kvällar och nätter på grund av de senaste veckornas oroligheter med bland annat skottlossningar på öppen gata, stenkastning mot bussar.

Trots att polisen satt in extra resurser och väktare kallats in till bussarna ansåg Västtrafik att busschaufförernas säkerhet inte kunde garanteras.

Busstoppet varade dock endast i två dagar. Västtrafik ändrade sig efter att ha fått kraftig kritik från Anneli Hulthén (s), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Anneli Hulthén sa att åtgärden sände fel signaler, att man övergav istället för att hjälpa Backaborna.

Den åsikten delas av många i Backa. De svarta rubrikerna i dagstidningarna stigmatiserar hela området och ger de kriminella gängen och bråkmakarna all uppmärksamhet på bekostnad av allt annat som också finns där.

I en ny film, Genvägar, som premiärvisades på  Backa kulturhus i fredags, ges en annorlunda bild. Filmen har skrivits och spelats in av unga i stadsdelen i samarbete med kulturpedagogen Homeira Tari och det är en ocensurerad bild av vardagen som visas upp.

Det handlar om fattigdom, att lockas av snabba cash genom inbrott, om missbruk, lojalitet till gänget, frånvarande föräldrar, mobbning i skolan, slitna miljöer, att inte förstå språket i det nya landet och många andra svårigheter som ungdomarna ställs inför.

I centrum står två unga tonårskillar som genomför ett inbrott. Men det mesta går snett för dem.

En av dem blir utkastad av sin alkoholiserade mamma, och när han söker hjälp hos styvpappan lägger han beslag på stöldgodset för att finansiera sitt eget missbruk. Tonåringen hamnar på gatan och när han försöker få hjälp från sociala myndigheter möter han en nollställd och oförstående socialsekreterare.

Den andra huvudpersonen slits mellan flickvännen och lojaliteten till det småkriminella kompisgänget, och mellan mammans krav (”Jag har flytt över halva jorden för att ge dig ett bra liv och du kastar bort det”) och den egna känslan av hopplösheten.

Den dramaturgiska vändningen i filmen sker efter att en av vännerna blir mördad i ett gängslagsmål.

Istället för att dras in i en destruktiv vålds- och drogspiral hittar de då sin räddning på annat håll.

Den förste av dem klarar sig efter att styvpappan till slut inser att även en styvson är en son, och bestämmer sig för att bli drogfri och närvarande. Den andre väljer kärleken framför kriminaliteten. I båda fallen är det stödet och kärleken från familj och vänner som är vägen ut ur hopplöshet, kriminalitet och missbruk.

Det var fullsatt på Backa Kulturhus under premiären. Den unga publiken levde sig med i varje scen och jublade lika mycket åt slagsmålen som kärleken. Med tanke på deras inlevelse var igenkänningsfaktorn säkerligen hög. Nu hoppas jag att denna skildring av Backa inifrån får ses av fler. För de personer som hade rest till Backa från andra stadsdelar för att se filmen var lätträknade. Nästa chans är nu på fredag.

Carl-Magnus Höglund