Hur olika kan inte två författarskap utvecklas. Några höjs till skyarna, andra faller i glömska, för att enbart plockas fram till vissa bemärkelsedagar.

Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson var omtvistade, även inom arbetarrörelsen, på grund av sina politiska sympatier och modernistiska experiment på 1920-talet. De möttes i en ungsocialistisk klubb i Stockholm 1919, och förblev goda vänner och varandras inspiratörer, innan Värnlund tragiskt gick bort 1945.

Medan Johnson uppmärksammats mer och mer bland litteraturforskare, är böckerna om Rudolf Värnlund få. Jimmy Vulovics avhandling från 2009, Ensamhet och gemenskap i förvandling (Carlssons förlag), som behandlar bägges författande under mellankrigstiden 1920-1938, är ett undantag.

Vulovic pekar på en intressant utveckling: medan Johnson alltifrån Romanen om Olof utvecklas till en särpräglad individualist, kommer Värnlunds utveckling istället att gå mot ett försök att förena individ och kollektiv, mot vad han kallar en sorts kollektivmoral. Värnlund skildrar t.ex. (i De frias bojor) hur en konflikt på en textilfabrik utmynnar i att flera arbetarfamiljer vräks från sina bostäder, men att deras solidaritetskänsla ändå aldrig knäcks.

Värnlund vill skildra, menar Vulovic, ”ett för alla individer inneboende behov av gemenskap”.

Kanhända är det därför det ena författarskapet räknas till de riktigt stora, medan det andra sorgfälligt glömts bort av akademier och kritiker? Eller handlar allt bara om att spela sina kort så rätt som möjligt på den litterära marknaden?

Mats Myrstener