Ny konst, nya människor

Nittonhundratalet upplevde experiment och gränssprängningar inom alla konstarter, ett träget sökande efter det rena och okorrumperade uttrycket – efter en verklighet bortom vanligheten.

Poeterna krossade och koncentrerade språket, romanförfattarna bröt upp berättelsen, tonsättarna reformerade tonspråket och fann nya harmonier och klanger att bygga på. Bildkonsten gick från att vara föreställande till abstraktioner och magi.

Alltsammans brukar sammanfattas som Modernismen.

I efterskott framstår det här experimenterandet som nånting som gjordes för sin egen skull, att målsättningen var att vara mer modernistisk än alla andra, i ett slags inbördes tävlan som påminner om naturvetenskaplig forskning.

Ja, historieskrivningen reducerar alltsammans till en kapplöpning, och en kamp om vem som ska ha äran för de olika ”uppfinningarna”.

Och det där skymmer en helt annan berättelse, som är mycket viktigare. Nämligen att modernismen hade ambitionen att göra om människan. Över hela jordklotet, under en långt utsträckt tid som fortfarande pågår, ett kollektivt arbete för att låta individerna finna sig själva och i enlighet med detta förändra både sig själva och samhället.

Meningen med experimenterandet var inte experimenterandet, utan en omgörning av människorna på deras egna villkor.

Konstnärerna gick i förväg, det var därför de kallades avantgarde ibland, en term hämtad från militären, de som rider främst vid ett anfall. Men fienden i det här fallet var vanligheten och de förkrympande maktstrukturerna (inklusive samhällets orättvisor) som hindrade folk från att bli sig själva.

Ett exempel på det här möter man i den stora Siri Derkert-utställningen på Moderna Museet. Hon bestämde sig tidigt för att bli konstnär, och den rika familjen ställde upp på det. Hon fick gå på konstskolor och åka till Paris, där hon mötte de nya strömningarna och blev kubist, det vill säga frångick kravet att målningen skulle tänkas gå tillbaka på en enda blick, en enda tidpunkt.

Istället uppvisar hennes ungdomsmålningar en djup förtrogenhet med landskap och kroppar, vars inre spänningar lyfts fram av färgerna på ett sätt som ger historiskt djup (även om man inte får veta så mycket om vad som ligger bakom).

Men det var först på 1940-talet hon slog igenom, och då framför allt med sina barnporträtt. Sen satte hon igång det arbete som gjorde henne till ett unikum, och vars höjdpunkt är ristningarna i betongväggarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Det handlar om att reducera personerna till det yttersta genom att pröva sig fram i enkelspåriga material som betong, tidningspapper eller plåt, och genom att använda minimalt med streck också i tecknandet av kroppar och ansikten.

Samtidigt invaderas verken av tecken i form av musiknoter, textfragment och symboler ur samtiden, så att de blir till explicita politiska ställningstaganden, inte minst i miljöfrågor.

Lika centrala som de kämpande människorna i Siri Derkerts konst är fåglarna.

Man kan säga att de representerar ett ideal genom sina skissartade unika kroppar, som så tydligt helt och hållet är sång (eller varningsläte). Och på så vis fullbordar de även modernismens strävan att nå fram till ett uttryck så individuellt att det får allmängiltighet, så säreget att det besegrar samhällslögnen.

Ett annat exempel på sån apart fullkomlighet är teckningen av sångkören på Fogelstad, detta centrum för kvinnlig frigörelse och samhällsmedvetande. Gestalterna går så helt upp i sången, och är så sparsmakat avbildade, att parollen som krafsats dit över dem får extra djup och mening:

PATRIARKATETS UNDERGÅNG OCH LIVET TILLBAKA.

Å ena sidan en övertygelse om att det manliga herraväldet genomsyrar samhället på djupt orättvisa villkor.

Å andra sidan en motoffensiv som bottnar i det djupt personliga, och i kroppen, och som brister ut i sång, motsång.

Ytterligare en aspekt av att modernismen inte bara ville skapa ny konst utan även nya människor återfinns i årets snyggast formgivna bok, som även är ett bestående lärdomsverk.

Johan Svedjedal har kartlagt kretsen runt tidskriften och bokförlaget Spektrum, som under några år på trettitalet stod för en utrycklig kombination av modernistisk konst och engagemang i samhällsomvandlingen.

Tidskriften och bokutgivningen ställde avancerade litterära experiment (t ex Ekelöfs första diktsamling sent på jorden) sida vid sida med diskussioner om arkitektur och socialpolitik. Makarna Myrdal medverkade till exempel som skribenter.

Det började med att några unga begåvade kompisar ville starta en tidskrift som hade ambitionen att ungefär bekosta tryckkostnaderna. Många av dem bodde också ihop i ett slags kollektiv som även var redaktionslokal.

Det hela växte till ett imponerande företag med bokutgivning, som hande några framgångsrika år tills den kollektiva förälskelsen slutade i allmän osämja av ekonomiska skäl och därför att alla var på väg åt olika håll.

Svedjedal tecknar de kasoartade konjunkturerna med säker hand och massor av sympati, efter att ha fått tillgång till unikt material. Inte minst bidrar alla ateljéfoton tagna av Anna Riwkin, som var en viktig del av Spektrumgänget.

Och Annika Lyths aggressiva formgivning är som nämnts kongenial, inte minst genom att den handgripligen visar vilken roll designen, ja typsnitten spelade i omdaningen av tänkesätt och samhälle.

Och redan den nya förståelse Svedjedal ger av Gunnar Ekelöfs ungdomsår är tillräckligt för att utnämna hans bok till en omedelbar klassiker. Ekelöf som skrev ”Det finns ingen annan styrka än inre styrka och den kommer utifrån, från det gåtfulla något som rör sig där uppe, skymtar bland otydligt självlysande moln, strömmar över dig galvaniskt så att du känner dig brottas!”

Och kanske är formeln för modernismen så pass enkel: Att det inre som trängts bort, tack vare konstnärliga experiment och experiment med liv, ges hemortsrätt i världen, och på så vis skakar om vanligheten och makten i grunden.

Inre styrka. Med politisk riktning. Via konsten.

Och det gäller därför att värdera modernismens arv på rätt sätt. Inte genom att beundra deras skandaler och revolter för deras egen skull. Utan genom att låta dem inspirera till att fundera över hur man kan reformara sitt liv idag, och hur det påverkar konsten och den allmänna uppfattningen av konstens roll.

Inte som idrottsprestation, utan som en strävan mot andra sätt att leva.