Yvonne Lindström

Ställd mot väggen – nu säger hon ifrån. Yvonne Lindström har samlat in 3 000 namn i protest mot a-kassans deltidsregler på en namnlista på nätet. Namnen ska överlämnas till arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, om inte deltidsregeln försvinner i höst.

Yvonne ”Vonna” Lindström är en av fyra arga tanter som driver opinion om a-kassan och fas 3. Själv tvingades hon att anmäla sig som arbetslös när Sven Otto Littorin ändrade på a-kassan.

– Annars hade jag aldrig hamnat i jobb- och utvecklingsgarantin. 75-dagarsregeln stjälper folk, konstaterar hon.

Sedan april 2008 får deltidsarbetslösa och timanställda utan barn stämpla i högst 75 dagar mot tidigare 300. De tvingas därmed att välja mellan att leva enbart på en låg lön eller att bli arbetslösa på heltid för att behålla a-kassan i 300 dagar.

Yvonne Lindström har barn. Då tillåter reglerna timanställning. Så vid sidan av 40 timmars praktik i jobb- och utvecklingsgarantin, ”jag gjorde ett riktigt jobb”, tog hon nattpass med kort varsel.

– Gissa om jag var trött, säger hon.

Nu bildar hon opinion om a-kassan, jobb- och utvecklingsgarantin i allmänhet och fas 3 i synnerhet. Hon är en av ”fyra arga tanter” bakom en välfärdsmanifestation i Stockholm på söndag.

De använder datorn för att påverka. De har lyckats. Regeringens nederlag i riksdagen om både fas 3 och a-kassan är en sorts kvitto på det.

– Det är klart att vi är delaktiga, tycker hon.

Manifestationen är en protest mot nedmonteringen av välfärden i vid bemärkelse. Vänsterpartiet och SSU är med på ett hörn, annars hade det aldrig gått. Budgeten är högst begränsad.

– En IF Metall-avdelning bidrar med 2 500 kronor, så vi har i alla fall pengar så att det räcker till blommor till dem som är med.

Programmet är nästan spikat. Stefan Sundström och Idde Schultz sjunger. Politiker från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är med på talarlistan med namn som Lars Ohly, Majblommans generalsek­retare Lena Holm och Jenny Fjell, läkare och initiativtagare till nätverket Resurs (Respekt för sjukas och utsattas rätt i samhället).

Arrangörerna är Kerstin Gemborg, förtidspensionär i Göteborg, Lisbeth Hilmersson, arbetslös i fas 3 i Lidköping, Therese Rajaniemi, Hofors, och Yvonne Lindström, Vänersborg – fyra vanliga kvinnor som fått nog av nedskärningar och blivit arga tanter på kuppen.

De träffades på Facebook. På söndag möts alla fyra för första gången i verkliga livet.

Therese Rajaniemi stod på barrikaderna under krisåren på 90-talet och förde de arbetslösas talan. De andra tre är aktiva på nätet och skriver om sådant som fas 3, a-kassan och utförsäkringarna. Kerstin Gemborg driver Facebookgruppen ”Utrota Fattigdomen – inte de fattiga” med 5 000 anhängare.

Yvonne Lindström driver två Facebookgrupper, med totalt 8 000 på gilla-listan, i protest mot a-kassans deltidsregler respektive fas 3. Fas 3-gruppen ”Folkupproret mot utnyttjande av praktikanter” startade i december i fjol.

Det var precis i rätt tid.

Ur Facebookgruppen föddes bloggen Fasan, skriven av folk med erfarenheter av jobb- och utvecklingsgarantin. Journalister som letade efter berättelser om fas 3 vände sig dit. Här förmedlades kontakter.

– Jag hade en blogg, men man når fler med en Facebookgrupp. Den växte snabbt, men jag hade aldrig trott att genomslaget skulle bli så stort, berättar hon.

Tonen ska vara hyfsad. Person­angrepp är bannlysta. Inläggen ska vara konstruktiva. Gnäll finns det nog av på andra håll.

– Jag är trött på alla som skriver att de ska gå ur facket. Jag säger åt dem gå på mötena i stället och säga ifrån.

Fas 3-deltagarna kan delas in i två kategorier – de med meningslösa låtsassysslor och de som gör riktiga jobb utan lön. Ersättningen är socialbidrag eller 65 procent av a-kassan. Som mest 9 000 kronor, som minst inget alls.

Arbetsgivaren får 5 000 kronor i bidrag varje månad för att ta emot gratis arbetskraft.

Skräckhistorier finns det gott om. Yvonne Lindström visar några berättelser. En man har tvingats från hus och hem, en kvinna undrar hur hon ska ha råd med bussen till sin fas 3-plats och en man berättar att han har precis den kompetens kyrkan behöver, men inte har råd att betala lön för. Så han gör jobbet i fas 3.

Och så vidare.

– Den stora faran är att fas 3 tar över allt. Varför anställa när man kan få betalt för att hålla gratis arbetskraft?

Hon är undersköterska. Efter 18 år i vården tjänade hon 14 600 kronor i månaden och hade aldrig haft ett fast jobb. För elva år sedan tröttnade hon.

Hon hade utbildat sig till receptionist och IT-assistent under arbetslösa perioder. Hon fick fast jobb med högre lön, 16 500 kronor, och slapp kvällar och helger.

Efter två år blev hon arbetslös. Receptionen flyttades till Malmö. Hon hittade ett nytt jobb, men måste sluta när heltidstjänsten omvandlades till en halvtid efter något år.

Nu är hon tillbaka i vården. Vid 49 års ålder har hon två timanställningar – en i Vänersborgs kommun på individ- och familjeomsorgen och en på intensivvårdsavdelningen på Fredrikstads sjukhus i Norge, 17 mil från Vänersborg.

Hon fick jobbet i Norge i grevens tid. Det var i februari och hon hade precis hamnat i fas 3. Timmarna i Norge och Vänersborg räckte till ett nytt arbetsvillkor. Hon slapp fas 3-placering.

Hon klarade sig, men fortsätter att bilda opinion.

– Jag tycker inte om att det ser ut som det gör i samhället.