Perspektiv. Skuldkris, dramatiska börsfall och nedskrivna tillväxtprognoser dominerar avslutningen på sommaren och den tidiga hösten. Svallvågorna – och därmed också nervositeten – har nått den svenska arbetsmarknaden som inte längre har samma fart som tidigare.

Och oron för den egna ekonomin eller hushållets ekonomi är i sig ett allvarligt bekymmer. Det
som kan vara privatekonomiskt rationellt i det enskilda fallet – att till exempel dra ner på konsumtionen ­– kan bli förödande om alla gör samma sak samtidigt.

Då bromsas efterfrågan dramatiskt och leder till en än sämre utveckling, och den oro som fanns från början förstärks. Det kollektiva beteendet blir då ett verkligt blysänke som drar alla nedåt.

Att arbetsmarknaden försvagas när omvärlden har betydande ekonomiska bekymmer är ingen överraskning. Lägre avsättning av svenska produkter i omvärlden leder till lägre fart i produktionen och till ett mindre behov av arbetskraft på den svenska marknaden. Blir möjligheterna att exportera riktigt dåliga leder det till uppsägningar och stigande arbetslöshet.

I ljuset av allmän oro inför framtiden och en faktiskt svalare arbetsmarknad för exportindustrin blir
de hemmamarknadsdominerade branscherna ännu viktigare, inte minst för sysselsättningen. Att hålla uppe hushållens efterfrågan och på så sätt dämpa oro och bidra till en högre sysselsättning blir därför viktigt.

En restaurerad arbetslöshetsförsäkring skulle till exempel aktivt kunna bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin, men några sådana avsikter har ännu inte skymtat i regeringens uttalanden och deklarerade avsikter.

Att avstå från eller skjuta upp jobbskatteavdrag och skjuta upp sänkt skatt för pensionärer är så här långt regeringens sätt att visa ansvar i en skakig och svårbedömd situation. Men att inte göra någonting löser inte de hotande problemen. Och sänkt restaurangmoms, som är allt vad regeringen bjuder så här långt, räcker inte på långa vägar.

Krisens verkningar drabbar i första hand och hårdast de arbetslösa och då främst dem som står längst bak i arbetslöshetskön. Det redan betydande avståndet mellan dem och arbetsmarknaden ökar ytterligare nu när efterfrågan mattas.

För politiken är just detta faktum den stora utmaningen. Utan politiska insatser riskerar betydande delar av arbetskraften att permanent slås ut. Sviterna efter den djupa krisen för snart 20 år sedan har funnits kvar i form av långtidsarbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden ända in i nutid.

Att inte dra lärdom av 1990-talets kris är ett allvarligt misslyckande och ett slöseri, både socialt och ekonomiskt, ovärdigt ett välfärdssamhälle.