Att beskriva och formulera sig kring hur ett konstverk eller ett konstnärskap blir till är inte det lättaste uppdrag man kan ge sig. Risken för efterhandskonstruktioner är dessutom alltid överhängande.

Ernst Billgren och Jan Åman har i antologin Den andra vägen (Albert Bonniers förlag) just bjudit in arton konstnärer, kritiker och curatorer och bett dem berätta om vägen fram till konstverket eller om man så vill om de kreativa processerna och hur de ibland resulterar i någonting konkret. Att Jan Åman samarbetat med flera av skribenterna tidigare, bland annat på Färgfabriken, gör därför i det här sammanhanget ingenting.

Det genomgående tilltalet i det olika bidragen är ödmjukt prövande men samtidigt självsäkert berättande. Flera av texterna är personligt hållna, men utan att det blir alltför anekdotiskt. När Helen Billgren skriver om hur en nedgörande recension först gjorde henne ledsen men sedan blev utgångspunkten för någonting nytt och kreativt så bidrar det faktiskt till att skapa en delvis både ny och meningsskapande kontext. Precis som Jan Håfströms berättelse om en för honom avgörande nattlig bilresa i början av 1970-talet.

Handfasta är såväl Sara Arrhenius (Bonniers konsthall), Magdalena Malm (Mobile art production) som Jan Åman själv när de alla vittnar om hur de som beställare av nya konstverk verkligen måste våga lita på konstnärens idé och få den att växa.

Det vill säga skapa de förutsättningar som egentligen allt kulturskapande kräver: Tid och möjlighet att diskutera meningen med det ännu inte realiserade konstverket, men även en chans att få ändra sig och kanske inte alls genomföra sin idé.

Thomas Olsson