Tårgas i demokratins namn

En demonstrant möts av tårgas i ­Istanbul under protester inför Turkiets parlamentsval som hölls i juni.

 

Ekonomin blomstrar och Turkiet tar allt större plats på den globala arenan. Ändå misströstar facket. Den politiska retoriken om demokrati serveras med ett stort moln tårgas.

Är du redo sir, undrar den unga mannen i vit skjorta.

– Är du redo? Ditt bord är nämligen redo för dig, fortsätter han och gör ett försök att snärja ännu en kund till sin restaurang i Sultanahmet, gamla stan, i Istanbul.

Samtidigt som en böneutropares röst skär genom kvällsluften dundrar en modern spårvagn förbi. Landet där moskéer och McDonalds trängs med varandra. Så målas bilden av ett Turkiet där demokratin knackar på dörren och som håller på att göra upp med militärstyret i det förflutna.

Tre mil sydost om Istanbuls turistkvarter finns ett annat Turkiet.

Gebze är industristaden där de stora hotellkedjorna lyser med sin frånvaro. Bostadshusen i betong och fabrikerna avlöser varandra.

Det sägs att det var här som Hannibal den store begick självmord år 183 före Kristus efter att hans försök att krossa romarriket med sina elefanter misslyckats.

Gebze är en bubblande ekonomisk kittel.

På bara 20 år har antalet invånare i staden fördubblats. Nu bor drygt 280 000 här. Men precis som i många andra länder har arbetarna fått ­erfara att goda arbetsvillkor inte kommer gratis.

Vid en vindpinad fabriksinfart i staden står, sitter eller traskar ett 70-tal personer runt. Längs ett metallstängsel har provisoriska parasoll satts upp. Färgglada vimplar, med fackförbundet Petrol-is namn, fladdrar i vinden.

Här är det inget ”yes sir” eller erbjudanden om specialpriser.

Arbetarna har slagit läger utanför Bericaps fabrik. Den tyska koncernen är en av världens största tillverkare av kapsyler och andra förpackningsförslutningar.

Sedan julafton förra året har de suttit där. Sex dagar i veckan, från klockan sju på morgonen till fem på kvällen.

– Ibland blir det tråkigt, säger en ung man.

Kvinnorna har posterat sig på ­campingstolar med sina stickningar.

– Jag stickar presenter till mina ofödda barnbarn. Min 23-åriga son har ännu inte fått något barn, säger Sevdiye Aslan som tidigare var maskin­operatör.

Hon håller upp en liten ljus babysocka.

– Jag tror att jag har stickat 20 par hittills.

När frågan ställs om vad som egentligen har hänt är det männen som talar.

Bericap har tillfrågats om företaget vill ge sin version av konflikten, men LO-Tidningen har inte fått något svar.

Så det är arbetarna utanför grindarna som talar. De slår en ring runt mig. En man med brinnande ögon tar ordet. Han berättar hur de stängde av maskinerna. De marscherade ut och satte sig utanför fabrikens grindar.

Konflikten började då arbetarna ville organisera sig. Det var i augusti 2009.

Trots stora svårigheter hade facket lyckats värva 110 av 198 anställda på fabriken. De hade därmed rätt att kräva avtalsförhandlingar.

Men så sades sex anställda som varit aktiva i organiseringen plötsligt upp.

Protesterna blev kraftiga och före­taget backade. Tre av de sex fick stanna kvar.

– Men för att få behålla sin an­ställning var de tvungna att flytta till Egypten eller Kazakstan och jobba där, förklarar männen.

Så i praktiken fick de tre anställda inte tillbaka sina jobb. Men frågan löstes ändå. Ett kollektivavtal tecknades. Enligt arbetarna hände det sedan ingenting. Företaget vägrade att träffa facket. Och avtalet … ja, det ­efterlevdes inte, sägs det.

På julafton förra året tröttnade de. Maskinerna stängdes av och ­arbetarna marscherade ut och för­lorade därmed sina jobb.­

Så nu står de här – ett 70-tal arbetare på en vindpinad fabriksuppfart – och kräver sina anställningar tillbaka.

Mehemet Ipek, 30, är en av dem. Han får 400 turkiska lira i månaden (cirka 1 600 kronor) i ersättning från facket som också kör ut mat till de strejkande.

Hemma har han två barn på tre och fyra år och en fru som inte ar­betar.

– Vi klarar oss men det är knapert, säger han.

Inne i fabriken pågår produktionen. Bemanningsanställda sköter maskinerna. När en vit Ford kör genom ­fabriksgrinden, som tillfälligt öppnas, börjar några busvissla.

Kvalitetschefen, förklarar en av dem.

40 minuters bilresa från fabriken sitter Petrol-is ordförande Mustafa Öztaskin på fackets huvudkontor i Istanbul.

För tio år sedan hoppades han mycket på EU. Men nu tycker han att diskussioner om ett EU-medlemskap bara är bortkastad tid.

– Journalister fängslas och böcker förbjuds innan de har publicerats och vem vet, det kanske står en bil där­utanför fönstret nu och avlyssnar den här intervjun. Men EU bedömer ändå att det här är en demokrati.

Mustafa Öztaskin är besviken. EU tar inte till tillräckliga sanktioner trots att rapporter om kränkningar i Turkiet strömmar genom EU-systemet, tycker han.

– Jag hade hoppats på så mycket mer. Att EU skulle ställa högre krav så att de fackliga rättigheterna skulle uppfyllas. Vad tjänar vi på att gå med i EU om inte de demokratiska rättigheterna stärks?

Det är hårt att organisera sig i Turkiet.

Tårgasen ligger ofta tung över ­Taksimtorget i Istanbul där demonstranter brukar samlas. Den 1 maj för tre år sedan låg torget och de omgivande kvarteren insvepta i gasmoln.

Polisen sköt då också in flera tårgaspatroner i centralorganisationen Disks lokaler. Hela rummet fylldes med tårgas när många demonstranter hade samlats i fackets huvudkontor nära torget.

Disk är en av de mer radikala ­fackliga organisationerna som anses ligga nära den politiska vänstern. Därmed står den i opposition mot regeringspartiet AKP, ett konservativt islamistiskt parti som leds av Recep Tayyip Erdogan som varit premiär­minister sedan 2003.

När Erdogan blev vald motarbetades han av militären och domstols­väsendet som försökte förbjuda honom att ta över makten. I den maktkamp som följde var det militären som drog det kortaste strået.

När Erdogan väl fått makten togs flera snabba steg mot EU. Stora ekonomiska reformer genomfördes. ­Lagstiftningen anpassades till EU, bland annat avskaffades dödsstraffet.

De senaste åren har reformtakten klingat av, likaså vurmen för att gå med i unionen. Turkiet sneglar allt mer mot Mellanöstern och i det ­senaste valet stärkte Erdogan sin makt då han fick ett väljarstöd på över 50 procent. Allt fler har liknat honom vid en maktberusad Vladmir Putin.

Oppositionen vittnar om hårdare tag enligt principen att den som inte är med AKP är emot. Och priset för kritik kan vara högt.

I Turkiets huvudstad Ankara sitter ­Canan Calagan i ett vitt betonghus som liknar en bunker.

Hon sitter i en brun lädersoffa i de ­offentliganställdas centralorganisation Kesks kontor och radar upp namn efter namn. Alla är fackliga kolleger som fängslats eller ställts inför rätta. Många gånger med hänvisningen till terrorlagstiftningen.

– Så är vardagen i Turkiet för alla som vågar vara kritiska, säger hon.

De antiterroristlagar som skapats för att stoppa ”kurdiska attentat” ­används för att kväsa all möjlig ­opposition mot regeringen.

Kesk har till exempelvis anklagats för att intellektuellt stödja kurdiska terrorister. Ett 30-tal facklig ledare från Kesk har anklagats för terrorkopplingar.

Lösa anklagelser om terrorism är ett av de största problemen i Turkiet, enligt Amnesty.

Terrorlagarna sätts in lite varstans där det finns opposition – mot journalister, fackföreningsfolk eller vänster­aktivister.

Samtidigt är den kurdiska kon­flikten fortfarande ett öppet sår.

Den 12 juni i år höll Turkiet parlaments­val.

Under valnatten firade många i den kurddominerade staden Diyarbakır. Flera fristående kandidater från området hade vunnit platser i parlamentet.

Hans Linde, gruppledare för Vänsterpartiet i svenska riksdagen, stod på ett torg i stadens centrum. Han var utsedd till valobservatör och lyssnade på en talare som plötsligt tvingades avbryta eftersom gas sprutades över torget.

Bara någon timme efter gasattack­en berättade han på en dålig telefon­ledning om hur manifestationen löstes upp. Polisen hade satt in tårgas och vattenkanoner – och firandet fick avbrytas.

Ständigt denna tårgas.

Det varma kvällsljuset sprider sig över hotellterrassen i Istanbul.

Staden nedanför sjuder av liv. Turister jagar billiga piratkopior och kypare jagar restauranggäster. På Bosporen, sundet som skiljer Europa från Asien, kryssar turistbåtar och fraktfartyg om vart annat.

En av dem som sitter på terrassen är Aziz Celik som forskar om de turkiska fackföreningarna på Kocaeli universitet.

De närmaste åren blir nog tuffa för facket, tror han.

– Det har varit mycket tårgas i år och det blir det nog även i fortsättningen. Det är den nya taktiken. ­Polisen sprutar gas.

– Det är tårgas för demokratins skull, säger han lakoniskt.

• Rapporterade kränkningar