”Jag har beslutat att inte vara rädd”

– Vi ska vara ett hot mot hatet, mot högerextremismen. Det är det finaste betyg arbetarrörelsen kan få, säger Mona Sahlin.

Säg Mona Sahlin och alla har en åsikt. Enda gången min socialdemokratiska, annars väldigt kärleksfulla, mamma slängde på luren i örat på mig var när hon var förbannad för att ”sådana som jag” (det vill säga journalister) ”gav sig på Mona” – igen.

Som politiker har hon till och med inspirerat Jimmie Åkessons hela politiska gärning, eftersom han anser att hon står för allt det han är emot. Och de som älskar att hata på nätet nämner hennes namn ofta.

Även den norske terroristen tar i sitt 1 500 sidor långa manifest upp den före detta socialdemokratiska ledaren om och om igen.

– Just det måste jag säga väckte ett oerhört starkt obehag. Mycket starkare än jag hade trott varit möjligt, säger Mona Sahlin när jag träffar henne i hennes personligt inredda rum i Socialdemokraternas riksdagskansli.

Hon säger det ändå lugnt. Som om inte ens obehaget förmår att uppröra längre.

Men blev du inte arg när Jimmie Åkesson sa det där?

– Nej, jag har ju mött honom i debatter i många år, redan innan han satte på sig slips och kavaj. Jag ser det snarare som en bekräftelse på att jag har gjort rätt. Bra! Nu kör vi på!

När jag ringde för att be Mona Sahlin om en intervjutid lät hon inte det minsta förvånad, vår artikelserie skulle ju handla om hatet mot arbetarrörelsen och: ”ja, jag har väl hederstiteln: mest hatad av de högerextrema”, konstaterade hon.

Socialdemokraterna är mer hatat än andra partier – visst är det så, håller Mona Sahlin med om. Det är absolut ingen självpåtagen roll av masochistisk karaktär, som Sverigedemokraternas eviga upprepande av ”utfrysning”.

– Det handlar om realism att säga att högerextrema krafter ser socialdemokrater som det stora hotet. Vi har haft två politiska mord i Sverige, när Anna mördades och när Olof mördades. Och så nu det här terrordådet i Norge.

Mona Sahlin är en av Sveriges absolut mest erfarna politiker. I 30 år jobbade hon i riksdagen och olika regeringar, förutom ett kortare avbrott i början av 90-talet. Hon brukar säga att hon tillhör Olof Palme-generationen, som skolades till ett internationellt engagemang, för mänskliga rättigheter och mot imperialism och förtryck. Samt mot rasism och för det mångkulturella samhället, med plats för alla oavsett religion, ursprung eller sexuell läggning.

Det där starka engagemanget har ibland stört även inom partiet – hon ägnar sig ju liksom mest åt bögar och svartskallar och glömmer den viktiga klasskampen.

– Då brukar jag säga att kampen för homosexuellas rättigheter och invandrares plats i samhället har samma ideologiska grund som klasskampen. Det handlar om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet, för alla.

Sahlin har gjort sig känd som en politiker som inte drar sig för att säga sanningar, så det gör hon nu också. För visst finns det folk även inom arbetarrörelsen med rasistiska eller homofoba åsikter.

– Inte många, men visst har man hört även folk inom vårt parti som vräker ur sig.

Dessutom finns det de som är rädda för att åsikterna som Mona Sahlin slåss så hårt för ska ”skrämma bort väljarna”.

– Rädslan för att tappa väljare finns där under ytan. Men vi social­demokrater får aldrig lämna vårt samhällsförändrande uppdrag och börja springa efter väljarna och makten. Det samhällsförändrande uppdraget är själva existensbe­rättigandet för socialdemokratin.

Hatet utifrån – eller ilskan, irritationen – mot S-partiet har funnits med under hela Sahlins aktiva tid men också förändrats. Vad handlar det om?

– I början av 80-talet var hatet, om vi väljer det ordet, mer specifikt. Det handlade om Olof Palme, som sågs som klassförrädare och som var en stark kritiker av USA, som på den tiden omfamnades av högern.

– Sedan har hatet djupnat och blivit mer ideologiskt. Efter 11 september ändrade hatet karaktär och började rikta sig mot muslimerna och oss som stod upp för dem i debatten, som är för mångkulturen och vill bygga fler moskéer, släppa in invandrare.

Det handlar också om att socialdemokrater inte skäms för att vara politiker. Ett exempel är just Mona Sahlins kärleksförklaring till Partiet – som hon har sagt sig älska.

–Vi har satt en ära i att vara politiker. På det sättet har vi blivit symboler för makten i Sverige. Samtidigt, trots att vi är så etablerade, så finns vi med i debatten och driver förändringar.

– För högern är vi en främmande fågel, funderar Mona Sahlin och påpekar att det där stör även de vänsterextrema krafterna.

– De som står längst till vänster verkar nästan lite konfunderade över att vi är så hatade – det är ju de som står för den sanna vänsterkampen. Vi anses ju ha allierat oss med kapitalet.

Vi pratar inte om ordvalen i mejl, brev eller de nätkommentarer där de hatiska i skydd av anonymiteten vräker ur sig. Men visst vet Mona Sahlin hur ofta hon förekommer.

Blir du inte rädd?

– Efter mordet på Anna var jag rädd länge. Men till sist fattade jag ett beslut att inte vara rädd. Annars hade jag tvingats välja att ägna mig åt något annat i livet helt enkelt.

Det är många som ställer sig frågan hur du orkar.

– Delvis har det att göra med min äldsta dotter, vars pappa är chilenare. Det öppnade mina ögon för en del av Sverige som jag inte hade sett tidigare. Sedan har det med min start i politiken att göra, det internationella engagemanget. Alltihop tillsammans växte till en mycket stark insikt.

Det låter som om du nästan inte haft något val?

– Nej, precis så kan man uttrycka det.

Efter bomben och morden på Utøya har Norge enats i sorgen. Jens Stoltenberg talar om mer öppenhet, mer demokrati. Sorgen och orden andas stilla värdighet. Men vreden då, tänker jag. Vreden är en viktig del av sorgen – hur ska de unga som drabbades på Utøya komma vidare utan ilskan och hur ska de kunna hantera den så att den inte övergår i nytt hat?

– Vreden är viktig, håller Mona Sahlin med.

– Jag känner fortfarande en oerhörd ilska över att Anna mördades. Men ju mer vrede man känner, desto mindre bitterhet. Hatet uppstår om man blir lämnad ensam med sin sorg. I Norge har de reagerat med ett slags magnettänkande och tar hand om varandra.

– För mig har vreden lett till en lugn beslutsamhet. Jag blir ännu mer fokuserad på att driva kampen.

Hur sargat blir då ett parti av att drabbas så konkret av ett hatiskt brott? Hur gick Socialdemokraterna vidare efter morden på Anna Lindh och Olof Palme?

Mona Sahlin som också har personlig erfarenhet av djup sorg säger att sorgen blir som svårast efter första året.

– Det första året handlar om ritualer och minnesdagar, sedan ska vardagen ta vid, men såren är lika djupa. Det är då vi svenska socialdemokrater måste finnas till för norska Arbeiderpartiet och AUF – vi svenskar som är så oerhört lika dem.

Mona Sahlin var själv på AUF:s läger på Utøya flera somrar i sin ungdom. Hon, Anna Lindh och deras kompis Jens Stoltenberg, som var så smart och snygg (redan då). Därför förstod hon direkt faran när hon såg det korta meddelandet i medierna om skottlossning på ön.

– Jag visste att där var ett sommarläger och jag vet hur liten ön är. Jag kände det i magen direkt.

Nu är hon tvärsäker på att även hon ska återvända till Utøya och att de norska vännerna ska klara av att återta sin paradisö.

– Det blir svårt, men de kommer att klara det.

Inte rädd, inte hatisk – men orolig då?

– Orolig är ett sådant starkt ord. Det handlar om att vi inte får ge Sverigedemokraterna eller andra högerextrema krafter så mycket som ett lillfinger, inte ens en lilltå ska de ha.

– Sådana här händelser blir som en vattendelare. De goda krafterna stärks och de som hatar, hatar ännu mera. När svallvågorna lagt sig får vi se vilken del av samhället som långsiktigt stärkts.