Så här såg byggmästare Hermanssons hus ut på utsidan, arbetet hyllas...

– En sista skål kära bröder, sedan går vi hem till mig, säger arkitekten och konstnären Gustaf Hermansson till sina vänner.

De har intagit en inte helt ovanlig middag på Hotell Knaust med rökt rhenlax, sparris, gåsleverpastej, Rouenanka, ost och frukt. Sherry, champagne, rödvin av finaste sort samt portvin till efterätten.

Ingen har något emot att fortsätta festen hemma hos Gustaf, men flera av kamraterna har dock något svårt att förflytta sig efter den stadiga middagen. Det är inte med någon större elegans som de fina herrarna tar sig nedför trappan från det nybyggda hotellet som fått sin interiör inspirerad från de finaste hotellen i Paris.

När de kommer ut kan de beundra Gustafs målningar på fasaden på Dahlmanska huset snett över gatan.

Längs hela långsidan finns en muralmålning som visar byggnadsarbetet från arkitektens ritbord över timrets väg från huggning till timmerforsling och därefter själva byggnadsarbetet. Murare, snickare, målare, smeder, elektriker och andra hantverkare visas upp med sina arbeten. Här finns ovanligt nog också en kvinnlig murarhantlangerska med huckle på huvudet. Förmodligen en finsk arbeterska. Det finns flera sådana i verksamhet runt om i staden vid denna tid.

– Va fan måste du ha en massa arbetare på väggarna för, frågar en av vännerna, bankdirektören Westlund. Nu måste man se dem varje dag när man kommer förbi Knaust.

– Jo, men utan arbetarna skulle det inte ha blivit några nya hus i staden, särskilt inte sådana ståtliga hus som vi byggt här längs Storgatan, svarar Gustaf. Det förstår du väl? Det hade bara blivit trähus, som liksom de gamla skulle brinna upp vid en ny brand. De här kommer att stå sig länge och det är tack vare våra pengar och deras arbete. Dessutom ska dessa magnifika hus i sin storhet samtidigt visa arbetarna att stadens överhet inte är att leka med. Sågverks- och finanskapitalet leder nu staden med en kraft och styrka som ingen tidigare kunnat förstå. Då kan vi unna oss och dem dessa målningar på fasadens yta.

– Jo, det förstås, men de börjar ta sig ton igen, de rackarna, fortsätter Westlund och några av de övriga i sällskapet stämmer in i klagosången. Snart kanske vi måste ta hit militären igen, som efter strejken vid sågverken för några år sedan.

– Några? Det har faktiskt redan blivit 12 år sedan, svarar Hermansson. Jag tror minsann att du sover bort för mycket av tiden inne på banken.

De vandrade uppför Storgatan, nu med fontänen med namnet Vängåvan på vänster sida och med det stora bankpalatset därbakom, i vitt och helt utan målningar.

– Titta på Enskilda banken, fortsätter Westlund sina funderingar. Inte målade Holmgren dit några arbetare på väggen inte. Du skulle gett fanken i att måla dem. Eller åtminstone gjort dem lite fulare. Tänk på hur de uppträdde här vid den stora demonstrationen dagen efter Valborgsmässoafton. Det tycktes aldrig ta slut när de kom nerifrån hamnen. Jag trodde inte det fanns så mycket löst folk i staden. I vanliga fall syns de ju inte så ofta här. Och de verkar ha fått onödigt höga löner på sistone, så finklädda som de var en del av dem.

Westlund tystnar när sällskapet kommer fram till torget där handeln ännu pågår, om än i långt mindre utsträckning än tidigare på dagen. Det är onödigt att tala för högt när företrädare för pöbeln befinner sig i närheten.

– Kom, nu går vi upp och tar oss ett glas, säger Gustaf. Kom vänner!

Sällskapet kliver in i ett stort rött tegelhus som ägs av apotekare Gran. Även här har Gustaf Hermansson stått för såväl ritning som finmåleriet. Fasad- och väggmålningar bär tydligt apotekarsignum.

... och så här såg nidbilderna ut i hans privatbostad. Bilder: Sundsvalls Museum.

Två trappor upp har Gustaf Hermansson fått hyra en lägenhet av apotekaren. Familjen bor kvar i Stockholm medan han själv lever här så länge arbetet med de fyra hus, som han är ansvarig för, ännu pågår. Men snart skall han ge sig tillbaka till huvudstaden.
Vännen Westlund är inte klar med sina angrepp på stadens arbetare:

– De organiserar sig i sina fackföreningar också, trots att det inte är tillåtet. Ofattbart, vad gör polismakten? Nästa gång den där lille halte skånske agitatorn kommer hit så borde vi slänga han i finkan. Det var hans fel att så många gick och demonstrerade. Det var han som ropade åtta timmars arbetsdag först. Hur var det de målat på banderollerna? Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars sömn.

Frihet, jämlikhet, broderskap...

– Men hur skulle de kunna överleva på åtta timmars lön när de inte anser sig kunna klara sig på 14 timmar om dagen, undrar en annan tänkare i sällskapet, en ung grosshandlare.

– Ja där sa du något, svarar Gustaf eftertänksamt, som om han just kommit på något. Åtta timmars vila. Dom är duktiga på att arbeta, men de behöver ha någon som håller i dem, en fast hand som ser till att de uppför sig ordentligt.

När de gått in i lägenheten efter att de beundrat målningarna i trapphuset för Gustaf in vännerna i salongen.

– Sätt er här säger han. Jag ska säga åt Rut att hon plockar fram något gott att dricka. Hon kanske har någon sötsak också. Under tiden ska jag plocka fram en pensel. Jag har en idé.

Rut, en ung hushållerska från Dalarna, kommer in med glas till herrarna och häller upp ur en flaska med franskt örtbrännvin. Herrarna skålar för värden, smakar och applåderar.

– Utsökt gott! Alldeles formidabelt, Gustaf!

Samtidigt kommer Gustaf in i rummet.

– Vad stod det nu på plakaten? Det var visst inte ”vila”. Utan 8 timmars själsliv, tror jag. Nu ska vi se vad det skulle innebära. Men må Gud hjälpa att det aldrig blir av.

Han ställer sig vid väggen och tecknar med pensel direkt på bröstpanelen, några snabba bilder. Vännerna ser förvånat på medan figurer växer fram på väggen. Strax är han klar. Det är små bilder. På en av dem sitter två män och super. Den ene petar sig i näsan. En tredje man står bakom dem, med en cigg i mungipan och läser Socialdemokraten. Ovan teckningen skriver Gustaf Hermansson slutligen 8 timmars själsliv.

Åke Johanssons text rekonstruerar hur Hermansson ger luft åt vad han egentligen tänker om arbetarna som återuppbygger Sundsvall efter branden 1888, och om arbetarrörelsen.

– Just precis, haha, skrockar bankdirektör efter en titt på väggen. Just precis. Fan, Gustaf, det där skulle du ha målat på fasaden till Dahlmans hus. Då hade August Palm och hans gelikar fått så dom teg. De här arbetarna som är så lättlurade och följer första bästa förkunnare av allsköns dumheter, de måste förstå att de inte kan ha en längre ledighet. De skulle bara sitta och supa. Och hur skulle de då kunna sköta sina arbeten?

– Du har rätt, svarar Gustaf, med ett stort leende, men också fel. Den här teckningen, den håller vi för oss själva. Att skratta åt medan vi tar oss en sup och kanske gör lite affärer.

– Skål käre Gustaf, ropade bankdirektören och de övriga herrarna, alltmedan skratten dånade i apotekare Grans hus mitt i Sundsvalls nya Stenstad.

Åke Johansson