Alla människors lika värde, rätt till trygghet och till att fritt utveckla sina personliga förutsättningar. Det är just exakt det som extremhögern är emot, både de som mördar och de som förpackar sitt hat i anpassliga floskler.

Därför behövs en nysatsning från så många som möjligt för att försvara jämlikheten på djupet – särskilt eftersom den är eftersatt i dagens samhälle, där både likavärdet och likachanserna förlorar i värde på alla nivåer, globalt som lokalt.

De som redan har det bra klarar sig. Resten löper en stor risk att bli andraklassmedborgare. (Rasismen är också, bortom det latenta våldet, en bild av den faktiska arbetsfördelningen i världen.)

Men jämlikhet som genomförd samhällssträvan är rena medicinen, driver ut fascismen ur samhällskroppen.

Mördaren har lämnat oss sitt manifest, och vår uppgift blir att förstå vilka värden han vill angripa, och sen försvara dem, återupprätta dem, därför att vi har försummat dem.

Jag menar inte det antimuslimska tjafset. De skräckvisionerna är bara en bild av hur fascisterna egentligen vill att världen ska se ut: våldsstyrd och patriarkal. Ren makt. Utan jag menar den samhällsupplösning som mördaren vänder sig emot: avskaffandet av de fasta värdena och hierarkierna.

De fasta värdenas upplösning är bland det bästa som hänt mänskligheten. Vad Nietzsche kallar ”Guds död”. Förverkligat bland annat i den allt större möjligheten för många att forma sina liv på egna villkor och inte minst kunna uppfostra barnen till fria människor.

Gianni Vattimo, filosof och EU-parlamentariker (Bild från EU:s hemsida.)

Jag tvekar inte att kalla moderniteten ett slags pågående frälsning, med tanke på allt gott den åstadkommit för så många. Härvid har jag tagit djupa intryck av den italienske filosofen Vattimo.

Men väldigt mycket återstår att göra i samma anda.

Utjämnandet av de ekonomiska orättvisorna, mellan samhällsklasser och mellan olika delar av världen.

Den fortsatta kampen mot alla former av diskriminering.

Och även många delstrider som på sitt sätt har att göra med striden mellan auktoritetstro och frihet, bara som ett litet exempel det systematiska misstänkliggörandet av ”flumskolan”.

Det är här kulturen kommer in som etisk dimension. Eftersom varje konstverk handlar om att forma sitt eget liv, och är en uppmaning till andra att själva börja forma sina.

Och just där borde kulturjournalistiken börja nysta. Långt bort från kommersialism och framgångsdyrkan.

Mördaren har lämnat oss sitt manifest. Och vi bemöter det med mer demokrati, med en djupare, konstnärligt förankrad förståelse av demokrati som att det handlar om vars och ens faktiska möjligheter att bli sig själv.

Och återverkningarna på kulturjournalistiken blir omedelbara. Därför att plötsligt har vi ett samhälle att försvara. Och förbättra.