Att bevara det unika

Pappa var kompis med stadsarkitekten Hans Schlyter, som bland annat bidrog till att rädda Sundsvalls stenstad från rivning – en insats som nästan alla är tacksamma för idag. Men han var inte bara bevarare, utan kunde också bejaka det nya. Till exempel fick han utsikt över kraftbolagets nya huvudkontor när det på sjuttitalet byggdes på den gamla handelsträdgårdens tomt, och kunde som pensionär stå länge i fönstret och beundra de intrikata vinklarna i huskroppen.

Schlyter skulle ha behövts idag, när de gamla trävillorna på Petersvik är i hetluften, de ska rivas för att ge plats åt en containerterminal. De rika under sågverksruschen lät nämligen inte bara bygga pampiga stenhus inne i stan, utan även de mest underbara sommarnöjen ute på vad som då var landet, men nu ligger i skuggan av pappersbruket Ortviken. Det var inga små kåkar, och de har fungerat som privatbostäder tills idag, med fullt av bevarade detaljer och utsmyckningar.

Men nu har kommunens alla partier (Sundsvall har borgerlig regim, sen Miljöpartiet fronderat) beslutat att gå in för den här containerterminalen och offra de kulturhistoriska värdena, trots tilltagande protester.

Det är naturligtvis inte riktigt klokt, med tanke på att en containerterminal är en omlastningsplats av utomjordiska dimensioner, och bör läggas så långt från civilisationen som möjligt. Å andra sidan är fastlandssidan av Alnösundet sen länge redan förstört av sågverket och av hamnen.

Men kärnfrågan är Petersvik och detta med att bevara unika värden eller låta dem stryka på foten för de hårda ekonomiska värdena: investeringar, jobb, ökad trafik.

Finns det några andra värden kvar nuförtiden än dem som syns i bokslutet?

Petersvik har varit ett udda och lite speciellt bostadsområde, inte mer än så. Nu uppstår plötsligt möjligheten att göra nånting av det, skapa en länk mellan det förflutna och framtiden. Upprustning av villorna, kartläggning av deras historia och deras plats i stadens historia. Samt att hitta på nya funktioner för dessa hus, på sikt öppna upp dem. Inte bara bostäder, utan även kanske turism, kultur, skrytkonferens. Och vem vet vad mer – eller vad som i sin tur kan leva upp i omgivningarna.

Men om alltsammans rivs har tillfället gått förlorat.

Och det är därför jag engagerar mig i frågan. Inte bevarande enbart för bevarandets skull, utan för de möjligheter som skulle uppstå, och som inte alls kunna tillgodoses av nånting nybyggt – det skulle i så fall kräva en helt annan satsning för att eventuellt ge samma värde.

Men har kommunalpolitiken av idag de ramarna och det visionära utrymmet? Är inte trenden att välja det enklaste och på kort sikt mest lukrativa alternativet för att kunna sänka skatterna och hålla den grundläggande verksamheten igång – för att sen möjligen fläska på med några riktiga skrytbyggen, ofta initierade och ritade av de stora byggföretagen.

Palavern om Petersvik ger en tydlig bild av en motsättning som också handlar om mycket större saker.

Å ena sidan logistik, en gigantisk omlastningsterminal förbunden med hela världen via geniala system för packning, frakt och dirigering. Ett modernt hamnområde är sannerligen ett av vår tids underverk, på grund av att den lyckas förpacka världen i distinkta bitar och på så vis göra den hanterlig på ett sätt som saknar motstycke.

Men är det såna vi mänskor vill bli? Komponenter i ett logistiskt system, inriktat på effektivitetsmaximering?

Nej, mot omlastningshamnen står trävillorna som ett annat slags bild, som möjligheten att åtnjuta det unika, det som inte är utbytbart utan har en egen aura.

För till slut måste frågan ställas, och det gör den bland annat i Petersviksdebatten: Är det verkligen rimligt att ekonomiska värden ställs mot andra värden (kulturella, mänskliga, moraliska), på ett sätt som gör att det ser ut som att man måste välja.

Vem har riggat den bedrägliga och tankeförlamande valsituationen? Det är klart att vi behöver både och. Både ett samhälle med fungerande logistik och ett samhälle som vördnadsfullt knyter ihop det förflutna med framtidens möjligheter.