Foto: Fredrik Persson Bild: Fredrik Persson

Nalin Pekgul, Mona Salin och Ibrahim Baylan i publiken vid SSU-kongressens invigning.

 

SSU:s kongress inleddes i dag med sjungande, jublande, unga ombud som viftade med vackra fanor och skrålade kampsånger vars ord sådana som jag, som aldrig tillhört förbundet, inte kunde tyda. Z-salen i Stockholms ABF-hus fylldes med ungdomars oförställda, smittande glädje.

Så varför gråter jag?

När väl kongressens arrangör efter flera uppmaningar lyckats få de uppsluppna ombuden att sätta sig tysta i bänkraderna uppmanades till stillhet. Halvannan timme av kongressens start tillägnades norska AUF, offren på Utøya och det norska folket.

Alla talare återkom till samma tema: ickevåld, samhörighet, mångkulturalism. Precis som Norges statsminister Jens Stoltenberg envisades de med att möta hatet från höger med kärlek, krav på större öppenhet och ännu mer demokrati.

Och ombuden applåderade.

Ändå är de delar av den arbetarrörelse som drabbats hårt av våld och terror. Inte bara genom dådet på Utøya, utan även genom morden på Olof Palme och Anna Lindh.

Det vore förståeligt, som IF Metalls ordförande Stefan Löfvén sa i sitt tal, om de vore rädda. Det vore också förståeligt om de kände vrede och hat.

Men av sådana känslor har inte mycket märkts varken från Socialdemokraterna eller från de andra politiska partierna och deras ungdomsförbund efter den 22 juli.

Det parti som visat om inte vrede så åtminstone bitterhet i debatten efter Utøya är Sverigedemokraterna.

På debattsajten Newsmill skriver SD-kvinnornas vice ordförande Therese Borg ett till stora delar mycket medkännande inlägg. Men hon beskriver också reaktionerna från meningsmotståndare:

”Vi ser rädsla, misstänksamhet, ilska och förlorad tro på mänsklighetens godhet i så många av alla de uttalanden som gjorts.”

Detta när Stoltenbergs tal om ännu mer medmänsklighet måste vara det som citerats allra mest.

I en debattartikel i GT skriver partiordförande Jimmie Åkesson att det är ohederligt att koppla ihop och skuldbelägga SD för terroristens massmord.

Jag har inte tagit del av alla politiska inlägg i debatten om högerextremistisk terror den senaste dryga veckan. Men de politiker och debattörer jag har hört och läst har alla varit noga med att betona att ingen kan kräva ansvar av SD eller dess systerpartier i grannländerna för bomben och skotten i Norge.

Det som framförts har handlat om ansvar för uttalanden och skapande av nya begrepp, till exempel att kalla invandrare för ”de mångkulturella”. Hur retoriken och idéerna i sig göder en miljö där hat frodas och där dårar som den norske terroristen kan hämta argument och inbillad förståelse.

Jimmie Åkesson pekar på att i så fall borde även avståndstagande krävas av socialdemokrater och vänsterpartister för kommunismens illdåd i världen.

Det avståndstagandet har krävts och uppfyllts många gånger av världens vänsterpartier. Än i dag, över 20 år efter Berlinmurens fall, får Lars Ohly frågor om sitt dåvarande ställningstagande och sina kommunistiska sympatier.

I Norge har i dag Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen uttalat sig. Hon ångrar en del av sina ordval i den politiska debatten och tänker vakta sin tunga i framtiden.

Om ändå Sverigedemokraternas företrädare kunde dra samma slutsats. Vi är alla ansvariga för våra formuleringar och för hur idéer kan uppfattas och påverka samhället. I synnerhet gäller det politikerna.

SSU-kongressen inleddes med en solosång. Och – naturligtvis – är det John Lennons Imagine.

”You may say that I’m a dreamer, but I’m not the only one”.

Och jag kan torka mina tårar.

Sen talar Mona Sahlin (som möts av jubel redan när hon tar sitt första steg mot scenen) och jag får förklarat varför jag gråtit.

– Vi var många här på första bänk som grät när ni tågade in med era fanor och era sånger. För precis så måste det ha sett ut när AUF inledde sitt läger på Utøya.