Om Folkhemmet i Tyskland

Jag hade mitt i sommaren förmånen att få delta i en minikonferens i Münster, Tyskland, som behandlade arbetarlitteratur m m, under rubriken ”Skandinaviska subkulturer som samhällelig praxis” – en rubrik som går tillbaka på tanken om kulturens dubbla roll: som samhällsskildrare och som ingrepp i samhället.

Att t ex ett litterärt verk både kan läsas som avspegling av sin samtid och som en del av sin samtid, kanske t o m med ambitionen att förändra den.

I sitt inledningsföredrag använde Magnus Nilsson Sara Lidmans Gruva och dess inverkan på det svenska samhället som exempel på denna dubbelhet mellan kultur och klass, och hur de i vissa uppmuntrande fall formar varandra.

Ämnesvalet var fritt, och inbegrep till exempel en högintressant genomgång av politiska positioner inom modern asatro, och även hur den använts politiskt. Stefanie von Schnurbein presenterade en hel genre av högersinnad teologi med antisemitiska rötter, som spelar en betydande roll i dagens tyska debatt.

Samtidsanknytningen var på det hela taget imponerande, och den pågående diskussionen i Tyskland kring vilka som blir utanför i samhället, var ständigt närvarande: begreppet soziale Verwerfungen (ungefär ”social utslagning”) dök upp hela tiden.

Jenny Bauer diskuterade skildringar av mobbning i samtida svensk litteratur och film, vilket ledde till intressanta diskussioner om tanken på Folkhemmet, ett ämne som återkom flera gånger – inte minst i samband med Sandra Mischliwietz genomgång av klassdiskusionen i några nyutkomna svenska romaner, mot bakgrund av hennes pågående avhandlingsarbete om klass och kön i den svenska trettiotalslitteraturen – en undersökning som ser ut att bli högintressant.

Själv bidrog jag med en meditation över hur detaljer i litterära verk under rätt förutsättningar kan måla upp en hel värld. Erik Hedling analyserade Ingmar Bergmans tafatthet som våldsskildrare på film, och fick in folkhemmet där också!

Två föredragshållare anknöt till Danmark på tänkvärt sätt. Redaktör Rune Lykkeberg diskuterade nutida och klassiska debatter utifrån idén att samhället har kvar en aristokratisk kärna mitt i demokratin, och kunde kasta nytt ljus över konflikterna i Lars von Triers aktuella film Melancholia. Thomas Fechner-Smarsly från Bonn använde filosofen de Certeaus definition av ”taktik” för att beskriva en konst som ger sig direkt in i samhället, en aktionsbaserad estetik med Claus Beck-Nielsens själviscensättningar som exempel.

Så innehållet var utmärkt, liksom diskussionsklimatet. Det tyska universitetssystemet är så stort och tryggt att de kan tillåta sig att diskutera intressanta saker på nya villkor och öppna för produktiva associationer.

Jag tar med mig hem till tidningen en förstärkt tro på den konstnärliga och intellektuella interventionen som nånting som kan spela roll i samhället och i diskussionen av hur samhället ser ut – tankar som säkert kommer att påverka det redaktionella innehållet på Kulturen.

Och en version av mitt föredrag ”Gröthinken” kommer att publiceras efter viss uppdatering.