Överskottsmålet missar målet
I många decennier fanns det något som hette ”spel över två zoner” inom ishockeyn. Det engelska uttrycket var ”red line offside”.
Om någon spelare passade pucken från egen zon upp över mittlinjen blåstes spelet av. Avbrott och nedsläpp. Så hände det igen. Avbrott och nedsläpp.
Det kanske mest häpnadsväckande med denna spelförstörande regel var att så få kritiserade den.
Inte förrän frågan dragits i långbänk och 1998 grundligt genomtröskats av internationella ishockeyförbundet. Men det dröjde ytterligare nästan ett decennium innan regeln var avskaffad i alla hockeyländer.
Samma tilltro till regelverket och samma ovilja till diskussion finns när det gäller det svenska överskottsmålet. Det är inte heller bara allianspartierna som ständigt pläderar för ”sunda statsfinanser” och ser varje antydan av kritik mot överskottsmålet som ett hot mot statsfinansernas innersta väsen.
När Tommy Waidelich tillträde som Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson förklarade han till exempel redan under sin första arbetsdag att han stöder det finanspolitiska ramverket, överskottsmålet och står för sunda statsfinanser.
Nu säger inte det så mycket. Att politiker (åtminstone utanför Vänsterpartiet) ska stödja överskottsmålet är i dag mer eller mindre en politisk dogm, likt rabblandet av Fader vår eller bekännelsen att man stöder demokratin.
Tyvärr är reaktionerna mot dem som ifrågasätter överskottsmålet ibland också att jämföra med reaktionerna mot någon som ifrågasätter demokratin.
Ändå kan överskottsmålet med goda skäl diskuteras i sin nuvarande utformning.
Faktum är att en av de tongivande ekonomerna som en gång i tiden var med att arbeta fram dagens finanspolitiska ramverk, professor Assar Lindbeck, själv nu säger att han aldrig kunnat drömma om att dagen politiker skulle försvara hans konstruktion så hårdnackat.
Konsekvent nog är han en av dem som nu ifrågasätter en bokstavstroende tillämpning av ramverk och överskottsmål.
En annan är Anne-Marie Pålsson, till i höstas moderat riksdagsledamot och docent i nationalekonomi. I våras gav hon ut den kritiska boken ”Överskott till överdrift”.
Hon anser att pengarna gör större nytta om de satsas på infrastruktur, bostäder och miljö än om de betalar av på en redan låg statsskuld, vilket blir följden av dagens överskottsmål.
Liknande tankegångar har Handels förbundsekonom Stefan Carlén.
Han har dessutom renodlat dem till konkreta förslag som skulle omvandla överskottsmålet till en effektiv bekämpning av arbetslösheten.
Under ett seminarium ordnat av Socialdemokratiska Studentförbundet här i Almedalen förfäktade han att om överskottsmålet, som i dag är bestämt till plus en procent över en konjunkturcykel, i stället under en begränsad tid, låt säga fem år, medvetet skulle bytas mot ett underskott på två procent skulle det frigöra medel till ordentliga satsningar mot arbetslösheten.
Sanningen är ju den att för varje år vi har misslyckats med att behålla en konjunkturuppgång, bland annat på grund av Riksbankens vilja att snabbt slå till med höjd ränta och därmed inte låta ekonomin nå de höjder som varit möjliga, så har utslagningen från arbetsmarknaden ökat när de som en gång slagits ut alltför lätt blivit permanent arbetslösa.
Då spelar det ingen roll att vi nu går in i ännu en högkonjunktur. De långtidsarbetslösa har svårt att få jobb även när ekonomin vänder uppåt.
Det intressanta med Stefan Carléns beskrivning är att även om överskottsmålet på detta sätt under en tid skulle bytas mot ett underskott skulle statsskulden ändå minska som andel av bruttonationalprodukten, BNP.
Det handlar alltså inte om att vi inte har råd.
Snarare är det finanspolitiska regelverk alltför anorektiskt.
Det är alltså dags att sluta rabbla mantran och beskylla alla som kritiserar överskottsmålet för att vara oansvariga och inte tänka på ”sunda statsfinanser”.
Ingen vill ha osunda statsfinanser.
Däremot vill en del debattörer, som Stefan Carlén, diskutera en förändring av regelverket som kan föra ekonomin framåt.
Vi älskar ju ishockey nu mer än någonsin, delvis på grund av att vi äntligen tog bort det hämmande förbudet mot spel över två zoner.