Att de tre oppositionspartierna lyckats olika bra med att profilera sig efter valet blir mycket tydligt i Almedalen.
Vänsterpartiet, det parti som framträdde på tisdagen, har definitivt lyckats sämst.
Den i medierna hudflängde V-ledaren Lars Ohly gjorde sitt bästa under sitt kvällstal, efter en dag med spekulationer om hans snara förestående avgång, med hade därmed knappast en bra utgångspunkt att samla stöd och lansera visioner.
Sakinnehållet i Ohlys tal befäste vänsterpartiets traditionella värderingar. Här fanns kritiken mot privata vinstuttag i offentlig sektor och en markering av Vänsterpartiet som ett feministiskt parti.
Ohly räddes inte heller att förvara skatteuttaget för att nå en hög välfärd, men hade svårt att distansera sig från S och MP annat än i just skattefrågan.
Så, sakpolitiken till trots, det som verkligen givit resultat för enskilda partier efter sammanbrottet av det rödgröna samarbetet är snarare drömmar och visioner.
Här har både S och MP lyckats betydligt bättre. För Socialdemokraterna har valet av Håkan Juholt inneburit ett lyft baserat på en framtidsvision snarare än någon större omvandling av socialdemokraternas grundläggande politik.
MP å sin sida sägs vara det parti som allra tydligast dragit fördel av att det rödgröna samarbetet slopades. Nu är det inte en klar sanning. En stor del av hyllningarna av miljöpartiets självständighet är mest förhoppningar från allianspartierna att vinna över MP på sin sida i de frågor de inte kan driva ensamma.
Reinfeldts antydan i går om att kunna ge Miljöpartiet en ministerpost ska därför mer ses som en sen men nödvändig anpassning från regeringens sida till det faktum att Sveriges i dag styrs av en minoritetsregering. Att få stöd av miljöpartiet är betydligt mer attraktivt än att som nu åka på nederlag de gånger regeringen inte lyckas få stöd av Sverigedemokraterna.
Men de ständiga uppvaktningarna från borgerligt håll ger också Miljöpartiet möjlighet att nå ut med visioner.
I kontrast mot den ganska lama miljöpartistiska kongressen för någon månad sedan har de två nya språkrören Gustaf Fridolin och Åsa Romson trots en bitvis luddig bas av arbetsmarknads- och ekonomisk politik här i Almedalen givits utrymme att lansera attraktivt förpackade drömmar om miljö, tillväxt, rättvis fördelning och arbete.
För visionen måste finnas där, vilket av de rödgröna partierna det än handlar om. Människors villkor, arbetsmarknadens förändring och en dröm om ett lyckligt liv både på arbetet och på fritiden måste kännas i märgen hos folk som en grund för sakpolitiska förslag vare sig det handlar bra trygghetssystem eller lagstadgad anställningstrygghet.
