Allt fler personer behöver hjälp från sjukvården, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kanske socialtjänsten samtidigt.

Det är ett resultat av rehabiliteringskedjan i sjukförsäkringen, som fokuserar på att den som inte klarar sitt gamla jobb ska hitta ett nytt, och sätter en definitiv gräns för hur länge man kan vara sjukskriven.

Och samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fungerar oftast väl, enligt den underlagsrapport som de båda myndigheterna har lämnat till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen i dag, torsdag. Detta efter en trög start på 1990-talet, präglad av misstänksamhet mellan myndigheterna, och en hetsig diskussion i början av 2000-talet om hur sjuka människor ”hamnade mellan stolarna”.

Rapporten beskriver hur samverkan mellan arbetsförmedlare och handläggare på Försäkringskassan har utvecklats under dessa två årtionden, från en rad försöks- och pilotprojekt till det omfattande samarbete kring sjuka och arbetslösa som finns i dag. Den ”handlingsplanssamverkan” som sjösattes 2005 framstår som en milstolpe; den är fortfarande grunden när myndigheternas ansträngningar ska samordnas.

Men trots de många gemensamma projekten genom åren, med namn som Socsam, Frisam, Faros och Finsam, är samverkan fortfarande beroende av särskilt avsatta medel, och den sker i särskilda former, vid sidan av den ordinarie verksamheten. Den skulle fungera bättre om den var en integrerad del av arbetet, enligt rapporten, som pekar på behovet att utveckla samverkan, fördjupa diskussionen om vem som ska anses ha arbetsförmåga – och klargöra var den i så fall kan komma till användning.