– Snälla mamma, snälla, snälla, snälla?

Jossan vill så gärna följa med kompisen till lekplatsen vid havet.

– Snälla, det går bra, ber hon mellan hulkningarna.

Nyss kom hon hem från förskolan, studsade in i vardagsrummet:

– Jag kan hoppa baklänges, sa hon och la repet framför sig på golvet. Snurrade och fastnade. Skrattade så det gnistrade. Sa att det fanns ett till hopprep om mamma ville testa också.

– Vänta med att hoppa, förklarade mamma.

Koncentration så det knakade, sexårig tankeverksamhet och bångstyrig kropp; armarnas rörelse först, benens lite senare. Så äntligen: Jaaaa!

– Säg så där hela tiden mamma, säg vänta!

– Vänta med att hoppa, vänta med att hoppa!

Och så, efter femtielfte hoppet:

– Äsch, gå ut och lek nu. Nyckel runt halsen och stanna på gården!

– Jaa då.

– Jag menar det!

– Jaa.

Efter en stund hojtade en späd röst utifrån:

– Får jag följa med Erik till lekplatsen vid havet? Snälla, snälla?

Det är då det brister.

Susanne är bestämd.

– Det går inte. Och du vet varför, säger hon.

När jag en stund tidigare ringde på dörren till hyreslägenheten i ett bostadsområde med hög barnfattigdom, fick jag haka på direkt ner till tvättstugan.

Det är ju vardag, sa Susanne, fast nog hade hon velat bjuda på kaffet först.

Nu gör hon det, pulverkaffe med mjölk i höga glas. Skinnsoffan är sliten, men hon ska aldrig köpa ny. Inga andra möbler heller för den delen. Hon skulle kunna slänga ut allt och bara ha kuddar på golvet. Eller bo i en etta med liten säng, dator och pentry.

Men nu är det barnen, Jossan, och storebror Tom, 15, och deras bästa som får styra.

Tom går runt i fotbollströja. På frågan om vad han önskar sig säger han: en villa. Och så vill väl alla ha en Lamborghini. Snart ska han sommarjobba i tre veckor och för pengarna blir det fotbollsskor. Kanske en moppe.

– Jag går ut och spelar, säger han sedan.

Susanne säger inget om när han måste vara tillbaka.

Balkongdörren står öppen, det är svalt och skönt i lägenheten. På glasbordet ligger travar med kuponger för att testa varor, block med nogsamt nedskrivna prislistor.

Tyvärr har hon inget att bjuda på till kaffet, säger Susanne:

– Jag skulle ha bakat i går men det fattades margarin.

Tidigare jobbade hon som croupier, bartender, servitris. Utbildade sig till undersköterska och jobbade en sommar på sjukhus.

– Alltid mitt bland folk, säger hon.

Nu håller hon sig helst hemma i lägenheten. Ute kan panikångesten komma. Det funkade när hon hade bil, för blev den en trygg plats i närheten dit hon kunde gå och lugna sig. Men den räddningen har hon inte råd med längre.

För tre år sedan år sedan dog hennes man – Jossans pappa – i en trafikolycka.

Då hade de gott ställt. Även om Susanne också innan dess var sjukskriven i perioder, blev allt mycket värre efter det. Sedan drygt ett år är hon sjukpensionär.

Efter det blev ekonomin allt mer kritisk och i höstas brakade allt samman. Små summor, kläder som köpts på avbetalning till exempel, hade växt till ett skuldberg. Räntorna skenade. Hyran kunde inte betalas.

– Jag föll och föll och föll, berättar Susanne.

Tvättstugan igen. Två nya maskiner och Susanne sparkar ihop de två högarna som blir kvar på golvet. Jossan snyftar fortfarande, varför, varför får hon inte följa med?

Det handlar inte bara om pengarna till bussbiljetten. (Åh, hennes ständiga fråga –mamma, har vi pengar? Och beslutet, en slush eller mjölk till kaffet?)

Nej, den allra mest springande punkten nu är att om något händer, om något skulle hända, kan Susanne inte hämta eller åka till sjukhuset. Utan bil är det omöjligt.

De kramas länge framför tvättmaskinerna och Jossans händer ligger stilla på mammas röda klänning. Så är gråten borta och Jossan intresserar sig för de två maskinerna; vilken snurrar fortast, visst är det den där?

Susanne är trött. Tar sig för ryggen, önskar att maskinen hemma i badrummet inte gått sönder, det var enklare att slänga i en maskin när det behövdes.

Nyss fick hon ett meddelande på Facebook om billiga Adidasskor.

– Jag skiter i vem som gjort dem, var de kommer ifrån, bara jag får dem billigt. Och hittar jag billiga kläder … får jag två för en nog köper jag även om jag inte gillar dem, för då ändrar jag på något jävla vänster.

På bordet ligger kupongen: På Heinz är de glada för att hon vill testa en ny ketchup och säga vad hon tycker om den.

– Vad ska jag göra? Allt kokar alltid ner till pengar.

Jossan går ut på gården igen. En annan kompis bjuder på pizza och läsk. Susanne virar ner en kasse med plastglas och sugrör.

– Säg bara till om ni behöver fler, säger hon till föräldrarna.

– Egentligen skulle jag ha betalat lite, men jag får köpa pizza en annan gång i stället.

Grannarna är i ungefär samma ekonomiska situation som hon, tror hon. De som har barn. De par som inte har barn och har jobb arbetar jämt, förbereder för att kunna få barn.

– Jag hörde, på Oprah tror jag, att ett barn kostar 250 000 dollar, 1,5 miljoner kronor, under hela uppväxten. Så mycket kan jag inte investera i mina barn.

Det är den 15 juni. Kontot är tömt. Pengarna kommer den 19, en söndag.

Rättare sagt, pengarna kommer antingen fredag eller måndag. Kommer de på fredag måste hon försöka låna en bil för köpa allt som står på de prydliga lägsta prisetlistorna. (Kryddor är A och O i familjen, det billigaste har inte mycket smak.) Minst sex butiker måste hon runt till.
Dröjer det till måndag har erbjudandena gått ut och då blir det till att lusläsa nya reklamblad, skriva nya listor.

Om de inte lyckas söka pengar från någon fond har hon ett kort svar på frågan om vad familjen ska göra i sommar: 
– Ingenting.

Hur är skyddsnätet i Sverige för två barn vars mamma är änka och sjuk? Inte särskilt bra, säger Susanne. När mannen dog sökte hon hjälp, men det dröjde till hotet om vräkning innan den kom.

Nu hoppas hon på skuldsanering efter sommaren. Dottern har en stödfamilj varannan helg, sonen en stödperson när han vill. Själv har hon en god man som ser till att räkningarna blir betalda. Medicinerna gör henne glömsk.

Innan tvättiden är slut kommer Tom självmant hem och bär upp tvätten.

– Han tänker mer på mig än på sina kompisar. Det är klart att jag känner mig skyldig, säger Susanne som inget hellre vill än att bli frisk och göra saker med barnen, få en stabil ekonomi och ett välfyllt kylskåp.

Nu finns där: ost köpt på krita på hörnan, salt kött och tre paket juice. That’s it.

Hon önskar också att barnbidraget fick gå till barnens aktiviteter och sparande, utan att dras från försörjningsstödet.

– Vi kommer att vara fattiga till någon fattar var felet ligger. Höj socialbidraget.

Susanne, Jossan och Tom heter egentligen något annat. Fattigdom är jobbigt att prata om och skylta med.