Tomhänta återvändare

Förra året hamnade bärplockare åter i kläm i Sverige. LO-Tidningen ­granskar vad som hände med den grupp bangladeshiska gästarbetare som skapade stora rubriker då och vilka utsikterna är inför årets bärsäsong.

Mizanul Rahman var inte ensam. Det stora blå huset var fullt av unga män, in­bjudna för en speciell presentation av Abu Baker ­Siddique, som utvandrat till Sverige.

Bilder rullade fram på en teveskärm. Bär, frukter, kemister i vita rockar. En röst förklarade på bengali att ”blåbär används inte bara i bakverk, utan även av läkemedelsföretag på grund av sin höga halt av antioxidanter”.

Mizanul Rahman visste inte vad anti­oxidanter var. Han hade aldrig tidigare sett blåbär, men under filmens andra hälft förstod han att de var hans chans. Hans chans att sätta bättre mat på bordet, att rusta upp sin familjs hus och kanske investera i lite mer mark.

Samma tanke slog de andra ansamlade, alla ville de bli utvalda för att plocka bär i Sverige. Mizanul Rahman var en av de få lyckliga. Trodde han då.

I april ett år senare träffar vi Mizanul Rahman i samma by, Kochra, i västra ­Bangladesh. Han står i ett litet skjul där han säljer kakor, bananer, tuggummin och tobak. Framför skjulet breder risfälten ut sig. Snart är det dags att skörda – men inte för Mizanul Rahman. Han arrende­rade ut sitt fält för att kunna åka till ­Sverige.

– Det skulle kosta oss 150 000 taka (cirka 15 000 kr) att åka till Sverige, så jag tog lån, sålde mina två kor och arrenderade ut marken, säger han.

– Alla vi som åkte var väldigt entusias­tiska. Det var första gången vi flög och framtiden verkade ljus. Men på flyget tillbaks var vi bedrövade, några grät. Vi skulle tjäna 350 000 taka (cirka 35 000 kr) på två månader, men kom hem tomhänta.

När bären tröt förra sommaren strandades hundratals asiatiska bärplockare i Sverige. Många hade satsat allt de ägde för att komma hit och var nu utblottade. Bär­uppköpare och rekryteringsfirmor avsade sig ansvar medan kommuner, fack och ­privatpersoner gjorde insatser för att mildra stöten för de utsatta gäst­arbetarna.

Historien i sig var inte ny. De senaste åren har landsbygdsbor från Asien vid flera tillfällen fått se löften om guld förvandlas till sand i de svenska skogarna.

Men inför säsongen 2010 hade Migrationsverket dragit upp nya riktlinjer, det var tänkt att bli bättre. I stället kom bärplockarna, med en grupp bangladeshier i första ledet, att skapa rubriker över hela landet, och fick New York Times att skriva om en ”akut nationell förlägenhet”.

Vad hände egentligen förra året och vilka lärdomar finns att dra?

Hemma hos Abu Baker Siddique i Uppsala råder tillfälligt lugn. Det är mellandag i det veckolånga bröllopsfirandet för hans enda son. Snart fylls radhuset av släktingar och bekanta.

Ändå kommer det inte att vara i närheten av hur stökigt det var i slutet av förra sommaren. Då förvandlades hans hus till ett läger, efter
att bangladeshierna han tagit till ­Sverige givit upp hoppet om att finna tillräckligt med bär.

– Vi hade 48 människor här i 17 dagar, säger Siddique.

– Golven var fulla och det var kö till toaletterna. Både jag och min fru tog ledigt i två veckor för att kunna ta hand om dem.

Detta var första gången bangladeshier hade kommit till Sverige för att plocka bär, och det var första gången Abu Baker Siddique hade varit inblandad i ett sådant projekt. Efter drygt 30 år av entreprenörskap i ­Sverige hade han tyckt att han hittat det som skulle kunna ge något tillbaks till hans hemland.

– Det finns så många fattiga i mitt land som jag skulle vilja hjälpa, säger han.

– Då jag läste hur folk kommer från Vietnam och Thailand för att plocka bär tänkte jag, ”varför kan inte folk från Bangladesh också göra det?”.

Han började ta kontakt med bäruppköpare runtom i Sverige och startade företaget Bangladesh Workforce tillsammans med ett par bekanta och släktingar i Bangladesh för att rekrytera bärplockare.

Pengar hemskickade av utlandsarbetare är i dag Bangladesh största inkomstkälla. Fem miljoner bangladeshier bor redan utomlands och ytterligare miljoner står på tur för att få chansen. Till dem når sällan historierna om slavliknande arbetsförhållanden eller om människor som lurats av rekryteringsfirmor eller arbetsgivare.

– Folk vill åka, de vill inte lyssna, säger Tasneem Siddiqui, professor på Dhaka universitets migrationsenhet, som bland annat jobbar med att informera om de risker som finns med arbetsmigration.

Majoriteten av bangladeshiska emigranter åker till Mellanöstern. Där finns stor efterfrågan på billig arbetskraft men även stor brist
på rättigheter. De få som lyckas ta sig till Europa får bättre levnadsvillkor – men det finns också likheter mellan de två grupperna. Om något går snett tar den bemanningsfirma som rekryterat dem inte på sig någon skuld.

– De använder sig ofta av olicensierade ”representanter” för att hålla sig borta från allt ansvar, säger Tasneem Siddiqui.

I Bangladesh Workforce, den firma med vilken Abu Baker Siddique rekryterade bärplockare, hette representanten Mahmud Rahman.

Mahmud Rahman, som just avslutat sina mastersstudier i Uppsala då han började jobba för Abu Baker Siddique, säger att han aldrig anade oråd. I ett halvår skötte han pappersarbetet för Bangladesh Workforce, samt skrev under kontrakten med sitt eget namn.

– Siddique ville att jag skulle skriva under eftersom jag inte är svensk. Men jag var noga med att skriva att jag endast var representant för företaget.

Redan efter två veckor i bärskogen började problemen. Bärplockarna lyckades endast få ihop en bråkdel av de 60 kilo per dag som de räknat med.

I det gamla skolhuset utanför jämtländska Bräcke, där merparten av bangladeshierna inhystes, växte frustrationen. Mahmud Rahman, som var Bangladesh Workforces kontaktperson på plats, befann sig plötsligt i en situation som han inte kunde hantera.

– De skrek och svor på mig och stängde till sist in mig i ett rum, säger han.

– Eftersom jag vet hur mobbmentaliteten fungerar i Bangladesh var jag rädd för mitt liv.

Då situationen lugnats ned fann sig Mahmud Rahman snart i en ny knipa. Reportrar, kommunalarbetare och fackförbundsföreträdare hörde om krisen och började ställa honom till svars, som ansvarig för rekryteringsföretaget.

Per Svensson, vid den tiden ombudsman för Kommunal Jämtland, var en av dem som engagerade sig starkt i frågan.

– Vi var ute på plats och besökte dem, såg hur svårt de hade det, boendeförhållanden och allt det här, säger han.

– Det gjorde ont i hjärtat, det var svåra känslor, tårarna kom emellanåt. Men vi höll på halva nätterna, gick på något slags adrenalinkick.

Per Svensson skrev in bärplockarna i facket och vände sig till Mahmud Rahman med deras löneanspråk. Då Rahman berättade att Siddique var den som höll i Bangladesh Workforce begav sig Per Svensson till Uppsala.

– Vi provade att delge Siddique det här lönekravet för våra medlemmar, men han ville inte heller kännas vid att han företrädde företaget, säger Per Svensson. Och utan motpart fanns det ju inte så mycket att göra.

I dag säger Abu Baker Siddique samma sak.

– Jag hade kunnat avstå från att ta risken med det här projektet överhuvudtaget, men jag tycker att man måste prova något. Jag har inget med företaget att göra, ändå har jag tagit mitt ansvar. Hela den här episoden har varit en katastrof för mig och min familj, vi har lidit jätte­mycket. Men du vet, åt naturkatastrofer kan man inte göra någonting.

Under rekryteringen i Bangladesh hade Abu Baker Siddique berättat att bärskörden året innan hade varit dålig, säger Mahmud Rahman. Men framförallt poängterades hur lätt det skulle vara att tjäna pengar.

– Det är klart att jag var rädd att det skulle bli som 2009, men alla prognoser jag hörde sade att skörden skulle bli bra, säger Siddique.

Förutom en dålig skörd hävdade vissa bäruppköpare att bangladeshierna var oförberedda på den arbetsbörda och det klimat som väntade dem. I Bräcke rev bäruppköparföretaget Riks bär & mat sitt avtal med Bangladesh Workforce och plockarna riskerade att stå utan både mat och husrum.

– Vid det laget blev det hela en kommunal angelägenhet, säger Bengt Flykt, kommundirektör i Bräcke.

– Det blev en stor påfrestning för oss.

Enligt Bengt Flykts beräkningar lade sex små kommuner som drabbades av den dåliga bärsommaren ut totalt 1,2 miljoner kronor och 1 000 arbetstimmar på att hjälpa plockarna i deras besvärliga situation.

I dag är de flesta av bangladeshierna fortfarande i Europa för att försöka arbeta ihop sin skuld. Shilpi, en kvinna vi träffar i närheten av Kochra, har en make som blev kvar i Sverige. Själv är hon lämnad i Bangladesh med den stora skulden hängande över sig.

– Långivarna kom hem till mig varje dag och krävde tillbaks sina pengar, säger hon.

– De förolämpade mig och hotade mig. Nu har jag flyttat hem till min systers familj, för jag är rädd för vad långivarna ska göra.

Även Mahmud Rahmans kusin och dennes kompis, som också blev kvar i Sverige efter förra sommaren, vittnar om hot som deras familjer har mottagit från långivare. Abu Baker Siddique hävdar däremot att detta endast är en strategi för att få asyl.

– De som stannade kvar har ändå fått ut något av det här, säger han. Alla jag känner till har jobb nu och skickar hem pengar.

Abu Baker Siddique ser även ljuspunkter för sig själv.

– Om du nämner mitt namn bland rekryterare i Bangladesh i dag kommer folk att säga att man kan lita på mig till 150 procent. Jag tog nästan 300 personer till Europa för 150 000 taka styck. Vissa rekryteringsfirmor erbjöd mig mellan 800 000 och 1 200 000 taka (cirka 80 000 till 120 000 kr) för att få köpa de visumen!

Inför årets bärsäsong har Migrationsverket återigen utformat nya riktlinjer. Nu är rekryteringsföretagen till exempel tvungna att antingen vara baserade i Europa eller ha en filial där.

– Förra sommaren tog vi beslutet att behandla bärplockare precis som andra arbetstagare, men det blev tydligt att den här branschen är väldigt speciell, säger Alejandro Firpo, expert på bland annat bärplockeri på Migrationsverket.

– Det gällde att förtydliga arbetsgivaransvaret om något går snett. Vi tänker inte släppa in folk till Sverige igen som far illa. Hittills har vi fått in hälften så många ansökningar som förra året, men de vi har fått in ser seriösa ut.

Då den värsta krisen mojnat förra sommaren kallade kommundirektör Bengt Flykt samman representanter för de berörda parterna till en konferens. Nu är han försiktigt hoppfull.

– Vi upplever att vi faktiskt fick gehör för några av de saker vi tog upp på konferensen, säger han.

Efter en lång tids fejd med Bangladesh Workforce har Mahmud Rahman givit upp hoppet om att få någon ersättning för det jobb han lade ner som företagets representant. I stället för att ta lån av vänner för att betala de skulder han skaffade sig har han jobbat extra på V-Dala nation i Uppsala.

– Jag sa nej då jag erbjöds pengar, jag måste lida och lära mig av mitt misstag.

I Kochra är tongångarna annorlunda. Mizanul Rahman lyfter upp sin son Saiful i famnen. Jag frågar om han skulle låta lille Saiful åka till Sverige och plocka bär i framtiden, med tanke på de skulder han själv nu lever med.

– Javisst, svarar han. Om jag fick chansen igen skulle jag åka själv. Hade jag vetat att det funnits en chans att stanna kvar hade jag aldrig lämnat Sverige överhuvudtaget.

Per Liljas