Fattiga barn – ett politiskt val

Barnfattigdom har blivit ett begrepp under senare årtionden och seglat rätt upp i den politiska hetluften det senaste året. Men en viktig detalj saknas, tycker ett språkrör. Barnen själva.  Och professor Tapio Salonen säger att Sverige inte skulle behöva ha fattiga barn. Det krävs bara ett politiskt beslut.

I Sverige finns det 220 000 fattiga barn, trots att landet är rikare än någonsin. Rädda Barnens senaste årsrapport visar att den tidigare neråtgående trenden vände 2008. Då blev 10 000 fler barn fattiga.

Rädda Barnen anser att Sverige bryter mot artikel 4 i barnkonventionen. Enligt den ska varje land göra sitt yttersta för att motverka barnfattigdom.

Samtidigt finns en stor enighet om att något måste göras. Förra året var det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och EU:s mål är att ta 20 miljoner barn ur fattigdom fram till 2020. I Sverige har barnfattigdomen blivit ett hett politiskt debattämne under våren, inte minst efter Rädda Barnens rapporter och Håkan Juholts första tal.

Så då borde väl en förändring vara nära förestående? Nja. Det återstår också en hel del oenighet. För vad är ett fattigt barn? Och hur ska samhället agera?

Själva ordet barnfattigdom, liksom engelskans child poverty/children poverty, är ett relativt nytt begrepp. Det började användas frekvent först mot slutet av 00-talet. Den äldsta användningen som Språktidningen hittat är från 1993, i en hänvisning till en Unicef-rapport.

Lena Holm, generalsek­re­terare för Majblomman, säger att när hon började på organisationen för 15 år sedan var det svårt att prata med journalister om barnfattigdom.

– De är medelklass, en övre medelklass. De ville inte se. Men det kom fler och fler uppgifter och droppen urholkar stenen, säger hon.

Sophia Lövgren, generalsekreterare för Makalösa föräldrar, som arbetar för att bekämpa fattigdom hos ensamstående, säger i ett uttalande:

– Egentligen vill jag inte benämna det som barnfattigdom, då det faktiskt kan låta som om det är barnet som är fattigt eller ännu värre att det är på grund av barnet som familjen är fattig.

Tapio Salonen, professor i socialt arbe­te vid Malmö högskola, och som skrivit två rapporter för Rädda Barnens i år, ser inget problem med
att använda begreppet. Han säger att föräldrafattigdomen också finns, naturligtvis:

– Men den är inte lika moraliskt, etiskt, värdemässigt intressant. Det finns en självklar föreställning om att det åtminstone inte är barnens fel och att det är barnen som ska skyddas.

Lena Holm på Majblomman anser att det inte är självklart att barn är fattiga bara för att föräldrarna är det. Där barn håller till på dagarna, på skolor och fritidshem, kan mycket göras.

– Där kan man mildra effekter­na av fattigdomen, säger hon.

Ett exempel är att den annars avgiftsfria skolan får ta ut en ”obetydlig summa” vid enstaka tillfällen, enligt skollagen. Om föräldrarna på skolavslutningen måste betala 20 kronor för fika kan det vara okej.

– Men om föräldrarna inte vet om det innan kan de känna sig väldigt attackerade eller utsatta. Det är mycket bättre att ta en frivillig avgift.

Då ger en del familjer 100 kronor, och det jämnar ut sig. Övriga samhället ser ut så att vi betalar efter förmåga, som skatten eller att vi kan välja pastamärke.

Gratis glasögon är också en fråga som organisationen driver. Öppna fritids på sommaren en annan.

Tapio Salonen skriver i Rädda Barnens fördjupande rapport om familjepolitiken från juni i år att bara tio procent (knappt 6 av 67 miljarder kronor) fungerar omfördelande. Helt utan omfördelning skulle en konstant andel, 25 procent, av barnfamiljerna ha varit fattiga under perioden 1998 till 2009. 2001 minskade familjepolitiken andelen fattiga barnfamiljer till 8 procent. Men 2009 förmådde insatserna bara minska barnfattigdomen ner till 15 procent.

– Den klassiska, utjämnande, uppgiften i familjepolitiken är allt mer verkningslös, säger han.

Enligt regeringen ska familjepolitiken bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard (prop 2010/2011:1). Men den tidigare formuleringen att den ska utformas så att ”barn i ekonomiskt utsatta hushåll får stöd” har bytts mot ”ökad valfrihet och stärkt makt över den egna livssituationen för alla barnfamiljer”.

– Jag beklagar att en del av dem som uttalar sig inte börjar med det uppenbara, nämligen att se till att jobben blir fler, sa Fredrik Reinfeldt till TT i juni som en kommentar till Rädda Barnens rapport om familjepolitiken.

I Unicefs handbok om Barnkonventionen står det att barnet måste få någon form av stöd ”när vuxna som har ansvaret för barnet inte kan försörja det, till exempel på grund av arbetslöshet eller sjukdom”.

Lena Holm på organisationen Majblomman uttrycker det så här:

– Det är sommarlov och skolavslutning för alla barn nu. Om vi nu har barn som mår väldigt dåligt av att inte ha pengar löser vi inte det genom att diskutera med föräldrarna. Det tar flera år innan det blir något resultat. Barnen måste synas i debatten, det är det som barnen har framför sig nu som hela vårt samhälle kan göra något åt.

– Vi människor är jätteduktiga på att hantera trauman. Vi klarar av de mest hemska saker. Men ett trauma går bara inte att hantera, och det är om det inte finns pengar och räkningarna dimper ner på hallgolvet. Man kan inte hantera det psykologiskt, man kan bara hantera det med pengar.

Den oro, depression och ångest som det för med sig gör att det är svårt att tänka på drivkrafter för jobb, enligt Lena Holm.

Enligt Rädda Barnen behövs dels en tidskrävande översyn av familjepolitiken. Dels omedelbara åtgärder som en höjning av grundnivån i föräldrapenningen (nu 180 kronor om dagen), liksom underhållsstödet, som bara har höjts med 100 kronor sedan 1997.

Tapio Salonen säger att det visserligen behövs en klok arbetsmarknadspolitik som främjar varaktiga, långsiktiga förändringar, men också rejäla skydd när man står utan arbete.

– För det är först då man kan gå vidare och förändra sin situation.

Själv anser han att vi inte behöver ha fattiga barn i Sverige. Men den nuvarande liksom tidigare regeringar har misslyckats.

Att bli av med barnfattigdomen, ”denna skamfläck i den svenska välfärden”, (och då menar han dem som ligger under 60 procent av medianinkomsten) skulle kosta 15 miljarder, lika mycket som det föreslagna femte jobbskatteavdraget. Idén lanserar han i en artikel i tidningen Social Politik.

– Vi har råd att göra annorlunda. Här finns ett val att göra, säger Tapio Salonen.

FOTNOT: Den ekonomiska familjepolitiken i Sverige innehåller barnbidrag, flerbarnstill­lägg, adoptionsbidrag, föräldrapenning, havandeskapspenning, efterlevandestöd till barn, bostadsbidrag och ­underhållsstöd.