Förhandlingarna om ersättningen till författare, illustratörer och översättare när deras böcker lånas ut på bibliotek har strandat, och medlarna frånträtt sitt uppdrag.

Slutbudet från staten var en höjning med en symbolisk ettöring per lån, från 132 till 133 öre, ett påslag med 0,75%, när i själva verket ersättningen sackar efter den allmänna kostnadsutvecklingen sen länge.

Hälften av pengarna går direkt till upphovsmännen/kvinnorna, hälften används till fackligt och organisatoriskt arbete samt ett välfungerande stipendiesystem, som dock inte räcker till alla.

Det handlar alltså om en överenskommen ersättning för att verken används offentligt, som till stor del omsätts i konkret kulturpolitik. De pengarna tillhör nog de bäst använda och mest produktiva i hela statsbudgeten.

Att upphandla så mycket begåvning skulle bli fruktansvärt dyrt, och dessutom nästan omöjligt.

Författarnas motprestation är nämligen att de jobbar oerhört billigt, och i långa stunder gratis. Ty arvodena sjunker, och utkomstmöjligheterna försvinner en efter en när myndigheter och företag är framme med sparhyveln.

Således kan njuggheten från Kulturdepartementet (och i förlängningen från regeringen) bara tolkas på ett sätt. Att de vill egentligen inte ha några författare, utan bara bästsäljare.

Att de aktivt strävar mot ett samhälle där marknaden sköter kulturpolitiken.