”Men det får man väl inte ens säga nuförtiden, det är ju inte politiskt korrekt!” Hur många gånger har man inte hört människor leverera den syrliga kommentaren (med en emfas på de sista orden som om det rörde sig om en pestsmitta), strax efter att de sagt något som kanske kan uppfattas som lite kontroversiellt?

Jag har hört till leda dessa påhitt om att pk-etablissemanget har strypt yttrandefriheten. Politisk korrekthet har blivit ett av samtidens mest omhuldade skällsord. Varför?

Begreppet kan förstås på flera sätt. Det kan dels handla om att använda ett språk som inte diskriminerar eller kränker vissa grupper (etniska, kulturella osv.), dels syfta på den uppsättning åsikter och normer som för stunden dominerar samhälls- och kulturdebatt. Inte sällan flyter dessa samman.

I ett svenskt sammanhang är det nästan undantagslöst så. Saker som hos oss uppfattas som politiskt korrekta är bland annat rätten till fri abort, socialkonstruktivistisk feminism, homosexuellas rättigheter, religionsfrihet och en positiv inställning till ett mångkulturellt samhälle.

På det stora hela tämligen harmlösa grejer kan man tycka. Ändå är de inte det, ändå får de allsköns debattörer, från liberaler och högerut på den politiska skalan, att gå i taket över vad de anser vara en hämsko om svenskt debattklimat. Politisk korrekthet sammankopplas med totalitära inskränkningar av yttrandefriheten, med vurmande för multikulturalism och identitetspolitik, med intolerans mot oliktänkande – bara för att nämna några exempel.

Men politisk korrekthet står inte i motsats till yttrandefrihet och individuella fri- och rättigheter. Det är en myt.

”Den som använder PK-myten i sin argumentation blir automatiskt underdog”, skriver miljöpartisten Sven Elander i en av få texter till den politiska korrekthetens försvar (SvtDebatt 30/1-11). Han konstaterar lakoniskt att kritikern därmed blir modige sanningssägaren gentemot den ljugande överheten. Elander pekar här på en av de vanligaste missuppfattningarna om politisk korrekthet, nämligen att den ersätter sanningen. Hur verkligheten egentligen är beskaffad, det vet de icke-pk allra bäst.

I en sådan argumentation blir alltså en dominerande uppfattning i det offentliga samtalet ett slags lögn, medan de med avvikande åsikter är de nyktra och klarögda. Med den logiken sitter också en sverigedemokrat inne på sanningen om invandringens problem, alltmedan det politiskt korrekta etablissemanget lider av en ängslighet som tvingar dem till ett färdigt knippe åsikter de egentligen inte har. Allt som oftast är det den förmodat skrajsna medelklassen som oförtjänt får detta skäll – som om inget av det den gör är ärligt menat, utan bara ett vilset flackande mellan identitetsmarkörer. Ursäkta så mycket, men jag vill gärna avgöra äkthetsgraden på mina åsikter själv.

Internet fullkomligen vimlar av sajter och bloggar som tar avstånd från vad man anser vara en politisk korrekthet som gått överstyr – många anglosaxiska, men också ett påfallande stort antal svenska. Jag begriper inte detta. Hur har samtalstonen kunnat svänga så att de som engagerar sig i viktiga demokratiska och moraliska samhällsfrågor avfärdas som världsfrånvända elitister? Kanske vill vi faktiskt ha ett samhälle där det inte anses vara bra att vara fientligt inställd till muslimer eller homosexuella? Kanske är det faktiskt tecken på sunt förnuft och grundläggande mänsklig moral att förespråka jämlikhet?

Det tycks inte de debattörer som ropar ”PK” så snart de får chansen tro. Tvärtom. Istället utger de sig för att vara de verkliga representanterna för folkets och allmänhetens åsikter, medan de idéer som förmedlas i kultur- och idédebatten bara är en liten elits hjärnspöken. Men detta att använda ett språk som inte är nedsättande för andra människor, att vara uppmärksam på hur historier av förtryck fortfarande påverkar människor idag och att låta barn klä sig som de önskar istället för utifrån sitt kön – det är inga elitistiska ståndpunkter. Inget akademiskt flum.

När Göran Hägglund lanserade”verklighetens folk”, var det i syfte att svinga det som ett slagträ mot bland annat det politiskt korrekta genustänkandet. Men tillåt mig stillsamt undra: är det verkligen bara en liten kulturelit som vill att våra barn ska få välja fritt och bli precis de individer de önskar utan på förhand givna begränsningar? Knappast.

Självklart har felaktiga och onda värderingar dominerat samhällen, både här och på andra ställen, nu och igår. Total konsensus och konformism är inte värdigt en syrerik, transparent och fungerande demokrati.

Men det är grundläggande i ett samhälle att man kommer överens om gemensamma värderingar. Det kommer alltid att finnas idéer och uppfattningar som det är känsligt att kritisera – helt enkelt för att vi som moraliska och ansvarskännande individer tror på dem, för att vi vill att de ska gälla i det samhälle vi bygger tillsammans. De måste alltid tåla att omprövas, men bara för att något dominerar debatten är det inte automatiskt något dåligt.

PK-roparna slår i tomma luften och på det fulaste av sätt. Var är den stora folkmängd som de säger sig representera? Den tysta majoriteten rycker inte ut till deras försvar i någon större utsträckning än till PK-maffians. Ändå används den utan att bli tillfrågad gång efter annan som vapen i debatten, där den dessutom fråntas sin självklara moral och sitt förnuft.  Snacka om totalitärt.

Therese Eriksson