Politik på liv och död

Äntligen finns Carl Schmitt att tillgå på svenska, den ärkekonservative och djupt beklämmande tyske rättsfilosofen – bland annat hade han nära samröre med den nationalsocialistiska regimen.

Vi behöver nämligen honom för att förstå dagens samhälle, inte minst de rasistiska strömningarna, vars övertalningskraft bara växer.

Långessän Det politiska som begrepp (1927, ny upplaga 1932) kokar ner politiken till en strid mellan dödsfiender, vilket enligt honom är själva formen för det politiska, alltmedan innehållet skiftar genom historien.

”Varje religiös, moralisk, ekonomisk, etnisk eller annan motsättning förvandlas till en politisk motsättning om den är stark nog att dela upp människor i vänner respektive fiender.”

Det handlar alltså om en syn på det politiska som inte alls liknar de administrativa omfördelningar vi till dagligdags kallar politik. En paranoid känsla av självförsvar, vars verklighetsvärde Schmitt är den förste att genomskåda (även om han är lidelsefullt våldsförhärligande under den korrekta ytan).

Han gör sig till talesman för en dimension av kamp på liv och död och blir därför ytterligt frispråkig: ”vi vet att de värsta krigen förs i fredens namn, att det värsta förtrycket utövas i frihetens namn och att de värsta grymheterna begås i mänsklighetens namn”.

Schmitt visar oss avgrunden. Och sen är det allra bästa att vi inte behöver kasta oss ut i den utan med det här perspektivet för ögonen börja bygga och vidmakthålla samhällen och institutioner trots allt.

Han är ett rent och klart gift, som vaccinerar mot liberala förförelser och dimridåer i alla dess former. Och en stor inspiration för många tänkare inom postvänstern.

Men framför allt är det rasism och främlingsfientlighet jag tänker på. Här är en gubbe som säger högt vad många påstås tänka. Men han säger det så tydligt och objektivt att det blir outhärdligt. Det latenta dödshotet från högerextremisterna kommer upp på bordet.