Nomader i paradiset

Robert Christian Mohnssen fyller snart 40 år. Han är uppväxt på Orust, en stor glesbefolkad ö i södra Bohuslän. Nöjena och arbetsplatserna var få och efter lumpen såg han ingen direkt anledning att stanna kvar.

När en vän fick med honom upp till Sälen för att jobba under några veckor 1990 såg han sin chans att dra.

– Sen var det i gång!

År efter år flyttar Robert runt. Funäs­da­len, Chamonix, Karibien, Hunnebo­strand, Oslo, Nordnorge, listan verkar inte ha något slut.

– Man är på de bästa ställena hela tiden! säger han.

När Robert Christian Mohnssen gick den tvååriga restaurangskolan var det som kock. Men han och några vänner övertalade rektorn att ge dem en chans att plugga ett år till för att få en servitörsutbildning också. En insats som han är glad för i dag.

– På vintrarna jobbar jag gärna i kök. Man slutar tidigare så man orkar upp till det första åket i backen, säger han.

Men på sommarhalvåret står han gärna i bar eller serverar. Att sluta sent är helt plötsligt en fördel.

– Jag sticker gärna till bagaren efter ­jobbet och åker ut med båten och fiskar. På natten och tidig morgon är det inga turister på sjön, säger han och blickar ut över havet.

Roberts mångsidighet slutar inte inom restaurangernas väggar. I maj jobbade han på ett båtvarv, i Nordnorge var han fiskeguide och i sommar ska han köra ­båt- och fisketurer från Hunnebostrand.

Han har sin basstation i den lilla pitto­reska turistbyn Sotenäs. Där finns hemmet och ett gäng fasta vänner. Många med en bakgrund som säsongare som alla har funnit sin plats i byn.

Tvåan med en stor balkong som vetter mot hamnen är fylld med friluftsprylar. I ett hörn står två par telemarksskidor, på väggen hänger fiskespön och mot balkongdörren lutar två surfbrädor.

För Robert Christian Mohnssen är det just friluftsaktiviteterna som lockar allra mest med det rotlösa livet. För andra säsongare är det resandet, gemenskapen och vänskapen man får genom att jobba och bo tätt ihop med sina kollegor.

Säsongskompisen Mimmi Ericsson föddes den 10 oktober 1990 i Sälen. Några månader innan Robert började sin första vintersäsong i just Sälen.

– Vi har säkert setts när jag var ett litet barn, säger Mimmi.

– Det var en bra vinter det året, svarar Robert och bägge två brister ut i ett skratt.

Mimmi Ericsson har hunnit med en hel vintersäsong och flera med helgjobb. Nu har hon precis påbörjat sin andra sommarsäsong.

– Under gymnasiet jobbade jag helger i Sälen, så jag har alltid hållit på med det folket, säger hon.

Hon menar säsongsarbetarna. Både hon och Robert berättar om en speciell gemenskap som uppstår mellan kollegor som jobbar säsong. Att bo tätt inpå varand­ra, jobba hårt och umgås på fritiden skapar speciella band mellan människor. Det blir ett öppnare socialt klimat där väldigt få saker är tabu och där alla vet i princip allt om alla.

– Lite som en extra familj, säger Mimmi.

Men hon tror inte att hon kommer vara i Roberts läge om 20 år. Hon har en längtan efter stabilitet, en fast punkt att kalla hem. Men ”inte just nu, senare.”

– Nu jobbar jag tre månader på ett ställe, sen kan jag dra vidare till en ny plats, utan att vara fast vid någon arbetsgivare, säger hon.

Även Robert Christian Mohnssen gillar att vara fri från arbetsgivarna. 2006 startade han ett företag och fakturerar restaurangerna, båtvarven eller guidefirmorna som han jobbar för. Han hävdar att det blir lättare för arbetsgivarna att ta in honom några dagar och det underlättar när det kommer cateringuppdrag.

– Så får man in rätt mycket cash som man kan köpa fiskeprylar för!

Att tillbringa en vinter i en stad är inget någon av dem kan tänka sig. Och då faller det sig naturligt med säsongsjobb.

– Vill man vara i en skidort under vintern så är det ju säsong som gäller. Och jobbar man inom restaurang är det lätt. För när man väl har börjat i den branschen får man jobb, säger Mimmi.

– Jag tror jag har sökt tre jobb i mitt liv. Och under våren har jag tackat nej till minst 20, säger Robert.

Att det är så enkelt att få jobb förklarar han med att det är en brist på arbetskraft ”som vet vad det handlar om.” Folk som ställer upp och jobbar hårt, tänker på kvalitén och inte sjukskriver sig.

– Sjukskrivningar existerar inte och sjukskriver man sig är det för att man krossat skallen, säger han.

Det Roberts samtliga yrken har gemen­samt är att de kopplas till mat och dryck. Även i varvsarbetet ser han en matkopp­ling tack vare närheten till havet. För kärleken till god mat och dryck är något som driver honom framåt. Speciellt mat från havet. Mimmi gillar också mat, men inte i samma utsträckning. Det är inte de goda råvarorna som drar henne till restauranger.

– Jag kan jobba med vad som helst så länge det är bra sammanhållning mellan arbetskamraterna. Och det blir det oftast på restauranger, speciellt på säsongsställen, säger Mimmi.

Hon berättar om en höst då hon jobbade på ett kafé i Göteborg. Där arbetade de tillsammans, men alla gick åt var sitt håll efter dagens slut. Det tog tid att verkligen lära känna varandra.

– Det var inte så kul. Jag som bara bodde där i tre månader träffade nästan bara mina gamla vänner. På en säsong lär man känna folk på en vecka, sen har man sitt, säger hon.

För henne är det främst resandet som drar. I slutet på varje säsong har hon sagt ”aldrig mer.”

– Men sen står man där och tänker att det är ju kul. Sen kanske jag står där om 20 år? Jag jobbar för att få pengar till att resa. Kan jag då resa och jobba i ett så är det ju skitbra, säger Mimmi Ericsson.

– Det är det som är det ultimata. Man åker någonstans och får betalt för att vara i sitt underbara paradis, säger Robert Christian Mohnssen.

I sommar ska han försöka att inte jobba som kock eller bartender. Han vill fokusera på sitt egna projekt med fisketurer. Det som gäller då är gamla träbåtar, så kallade jullar.

– Så turisterna får en genuin Bohuskäns­la. Men när alla sitter i skiten kommer jag väl att hoppa in och hjälpa till ändå, säger han.

Och det är delvis vänner som sitter i klistret som har fått honom att fortsätta år efter år.

– Det som gör att man fortsätter är att ens polare ringer och frågar efter hjälp. ”Kan inte du komma upp och hjälpa mig i vinter?”