Att bli sig själv i samtal

Ibland tror jag att identitet är nånting som uppstår först när man berättar om sig själv för en annan människa. Att identitet är nånting dialogiskt.

Monologen man för bygger upp en bild. Medan samtalet väver en väv, med mångahanda inslag. Och motsägelsefullheter. Och luckor.

Jag kom att tänka i de här banorna när jag läste två förtjusande antologier om svenskar som tillhör etniska minoriteter. Jenny Wickberg har på egen hand gjort ett nummer av Pockettidningen R med temat ”Kluven identitet”. Och Föreningen Liv i Sverige har tillsammans med Nordiska museet och Västerbottens museum givit ut ett häfte, Jag är same, med intervjuer gjorda av Ingrid Sjökvist och foton tagna av Petter Engman, enligt konceptet en porträttbild och en utomhusbild.

Bägge skrifterna skänker på ett märkligt sätt både obehag och frid. Att både vara svensk och nåt obestämt annat. Och vissa söker sig mot detta andra, ibland ganska klåfingrigt, och på ett språk de aldrig kommer att behärska, medan andra hittar en grundval och en mening.

Pockettidningen toppar med Anna Järvinen och Thomas Östros, som tappat det mesta av sin meänkieli sen han lämnat ”språkbadet”, men ändå är hoppfull om det mångkulturella Tornedalen, och förutspår ”en ny blomstringstid i norr”.

Kronan på verket i Ingrid Sjökvists intervjuer är den poetiska koncentrationen i replikerna. Som en mammas ord till sonen på sin dödsbädd: ”Lars, jag har gett dig kärleken till land och vatten. Men jag hann inte ge dig hela språket.