Foto: Claudio Bresciani / Scanpix

Det enda bestående av 2009 års kulturutredning är samverkansmodellen.

Förslaget innebär i korthet att kulturpengar ska kunna fördelas (något) friare till regioner och län. Samtidigt ska statliga kvalitetskrav och statliga uppdrag finnas kvar. Kulturrådet ska få en delvis ny roll.

Utredaren använde ordet ”portföljmodell”. Begreppet kritiserades eftersom det inte handlade om en portfölj: åtminstone inte en portfölj med pengar och innovativa förslag. Detta ska kommuner och landsting själva stå för.

Sedan utredningen kom har Kultursverige funderat över poängen med reformen. Trots oklarheterna tog regeringen i höstas ett beslut om genomförande. Men inga ytterligare pengar ska tillföras: det handlar om Kulturrådets 1,2 miljarder och inget mer.

Fem pionjärregioner har utsetts och i rasande fart fått skapa nya kulturplaner. Om detta har SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, givit ut en intressant och öppenhjärtig liten skrift med titeln På väg mot ett starkare Kultursverige.

Jasidan menar att man lokalt har bäst kunskap om behoven och därför bör ges ett stort eget inflytande över statens anslag. Detta kommer i sin tur att generera mer lokalt kulturstöd.

Nejsidan hävdar att det saknas kulturkompetenta landstingspolitiker och att pengarna därför kommer att gå till turistevenemang. Medan museer, länsteatrar och regionbibliotek får neddragningar.

Misstron är ömsesidig.

Kulturrådet släpper inte kraven på professionalism. Eftersom anslagen bara får användas inom sju väl definierade områden menar flera regionala företrädare att det mest är en skådereform.

Region Skåne och Halland hoppas på mer pengar. Ibland finns en föreställning om att EU-principen ska gälla: om det lokala stödet lägger staten lika mycket. Om så inte skulle ske, då kollapsar systemet, hävdar en KD-politiker.

Resonemanget är naivt. För att få cirkulation på de statliga pengarna måste man lägga ner existerande statliga verksamheter, något annat sätt finns inte. Och vem vill det?

I slutkapitlet påstår kulturutredaren Keith Wijkander, utan att ge exempel, att 1974 års kulturreform nu leder till inlåsningseffekter och bubblor. Redan på 1970-talet skulle man ha förutsatt att statens inflytande gradvis skulle försvinna, hävdar Wijkander, när landsting och regioner började satsa på kultur.

Tjänstesamhällets kultursyn är en annan än industrisamhällets, skriver han i en analys. Idag är många osäkra på sin tillhörighet. Då växer kulturens roll – eftersom identiteten bekräftas i kulturupplevelser – och flödar in i områden som miljö och ekonomi.

Den sista iakttagelsen är riktig. Wijkanders slutsatser är däremot felaktiga. Varför skulle de stora kulturinstutionernas tid därmed ha passerat kulmen? De förmedlar ju, med hans egen logik, just de upplevelser publiken söker.

Samverkansmodellen ska också vara en förberedelse inför en tänkt regionreform där landstingen ersätts med storregioner.

Är regeringens faktiska mål, bortom retoriken, att minska antalet kulturinstitutioner och dra ner de statliga anslagen? Med förhoppningen – verklig eller inbillad – att detta ska ersättas av lokala pengar och initiativ?

Här finns grunden till Kultursveriges misstro. Vad blir kvar efter stormen?

Ingvar von Malmborg