Almar, Butler och ansikten
Maj månad är lika full av intryck som av trädblomning. Det händer grejer, och det går fort.
Almarna, som arboristerna hade huggit ner till höga stubbar, har från en dag till nästa återfått en yvig, grön kalufs.
Ett nytt folkslag tar över gatorna, friare och längre utan varma ytterkläder.
Det är detta som är tillväxt. Inte ökade vinstmarginaler på försäljning och vidareförsäljning.
Också politiken skjuter nya skott, tycks det mig. Utom i förvaltningen, som bara beskär och beskär (för att inte säga bestjäl).
Så medan de offentliga uppgifterna snålas ner till ett minimum och det gemensamt ägda säljs ut, spirar tänkandet kring vad vi ska ha ett samhälle till.
Och hur ett fungerande samhälle fungerar.
Entusiasmen som mötte filosofen Judith Butler när hon kom till Stockholm för en gästföreläsning på Nobelmuseet (och dessutom ett framträdande på Södra teatern som var så utsålt att det gav upphov till svartabörshandel; inte heller jag fick tag på en biljett) var inte att ta fel på.
Hon utnyttjade talartiden till att tala om varför vi behöver skapa jämlikhet. Därför att vi en och en är så ytterligt sårbara att vi har ansvar för varandra.
Förr kunde den omsorgen skötas lokalt. Nu hänger hela världen ihop. Så att varje meddelande från fjärran platser om förtryck, lidande eller fungerande samarbete berör oss, innebär en uppfordran.
Inte att skicka pengar men att skapa fungerande institutioner som skapar jämlikhet.
Och att motverka den andra möjliga reaktionen på vetskapen om hur beroende vi alla är, var och en: tendensen att dela upp människor i bättre och sämre, för att på så vis rättfärdiga sig själv.
Innan föreläsningen besökte jag av en händelse Anders Lindhs, fackförbundspressfotografen framom andra, lilla utställning med porträtt av arbetande kvinnor från hela världen, ett urval ur hans enorma produktion. Tegelbärerskor i Indien, Svetlana från staden som både heter och lever på Asbest, fabriksarbeterskor, hemmafruar.
Den färgrika utställningen sa på sitt sätt samma sak som föreläsningen, och som trädblomningen. Med poetens ord: ”du också jag”.