Förra året, 2010, garanterades en vuxen person som jobbade heltid i detaljhandeln 17 325 kronor i månaden. Men heltider är ovanliga i handeln. Han eller hon som endast hade en arbetstid på 20 till 30 timmar per vecka fick då mellan 8 800 och 13 000 kronor i lön per månad.

Dessa låga löner är mest vanliga hos unga vuxna, men även bland 40- och 50-åringar finns exempel på liknande låga löner. Detta är dock uppenbarligen för höga löner enligt arbetsgivarorganisationen Almega som i ett utspel kräver frysta minimilöner i tio år.

Om facket gått med på det tio år tidigare, år 2000, så hade en vuxen i detaljhandeln garanterats 11 165 kronor för en heltid, och för deltider på 20 till 30 timmar 5 600 till 8 400 kronor i månaden – före skatt.

Visst, utspel hör avtalsrörelsen till. Men ändå häpnar man. Hur låga ska lönerna vara och hur stora ska klyftorna i Sverige bli? Inte minst är det förvånande att man inte ser vilken roll fortsatta höjningar av minimilönerna har i den svenska modellen; såväl ur ett socialpolitiskt som näringspolitiskt perspektiv.

Socialpolitiskt sett fyller minimilönerna en funktion i den svenska modellen genom att motverka lönedumpning, och förhindra att extrema låglönemarknader ska breda ut sig. Inte minst för de branscher där det jobbar många lågavlönade kvinnor håller minimilönerna upp lönestrukturen i hela branschen. Man behöver inte ha stor fantasi för att förstå vad som händer i en bransch som detaljhandeln på sikt med frysta minimilöner. Omsättningen av anställda är runt 30 procent varje år. Om nya varje år anställs till de frysta minimilönerna kommer deras löneökningar året efter att utgå från den lägre ingångslönen.

Löneläget i hela branschen skulle tryckas nedåt och efter ett antal år breder en amerikansk låglönemarknad ut sig. Även de som jobbat länge skulle drabbas av det svaga lönetrycket.

Men minimilönerna har också en viktig näringspolitisk roll i den svenska modellen. Genom att motverka låglönemarknaden upprätthålls ett omvandlingstryck i branscherna. Det tvingar fram mer avancerade organisatoriska och tekniska lösningar. Företagen tvingas gradvis att ersätta lågavlönade med mer högavlönad och produktiv arbetskraft. Branschen utvecklas när produktiviteten stärks och kravet på kunskap höjs.

Detta är den svenska modellens tillväxt- och utvecklingsfrämjande grundbult. Visst kan man höja sysselsättning genom sänkt produktivitet. Man skulle ju till exempel kunna förbjuda traktorer i jordbruket och sysselsätta hundratusen låglöneproletärer som brukar jorden med spade. Men det utvecklar varken bransch eller samhälle och leder inte till ökad total sysselsättning.

Det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha.