Ensam är inte längre stark

De medelålders männen vill berätta om sin bakgrund. Det som tränger fram är minnen, tankar kring hur de en gång formades och blev vad de är idag.

På ett plan handlar det om att bekräfta och undersöka självbilden, men minst lika viktigt är det uppenbarligen att finna förklaringar som ger bäring och hållpunkter i dagens verklighet. Fäderna till dagens medelålders författare kliver fram och tar plats i litteraturen på ett alldeles självklart sätt.

Den druckne och snudd på sadistiske pappan hos Karl Ove Knausgård; den frånvarande och grymt likgiltige fadern hos Kristian Lundberg; den paranoide haveristen hos Erik Wijk; alkoholisten som flydde ansvaret och körde ut sonen Lukas Moodysson; den vänlige och mjukt behaglige författarfadern hos Jan Henrik Swahn; den stundtals plågsamt naive men evigt optimistiske fadersgestalten hos Aris Fioretos.

Något i själva sättet att skildra uppväxtåren har förändrats, och förändrats drastiskt. En ny ton, ett känsligare sätt att skildra och möta och behandla de egna erfarenheterna är påfallande. Det är långt till Strindbergs och arbetarförfattarnas Jagromaner och deras oftast sammanbitna manlighet, även om det är i den traditionen som de nya böckerna har sina egentliga rötter.

Den bakomliggande drivkraften är självklart ännu äldre och går lätt att spåra ner genom seklerna, kanske med viss tvekan så långt tillbaka som till Augustinus Bekännelser. Men från och med renässansen, till exempel Benvenuto Cellinis liv, är det rent existentiellt betraktat samma frågor och samma identitetssökande som återkommer, och samma behov att avslöja skamliga intimiteter.

Vad som verkligen har förändrats, och det ganska sent och överraskande snabbt, är kanske främst det som inte finns med i dessa jagromaner som gränsar till självbiografin.

Borta är den manliga självgodheten. Ensam är inte längre stark. Draget av en ung, rebellisk man ensam mot hela världen har börjat tona bort, även om det självfallet finns rester kvar av denna livskraftiga författarmyt.

Borta är också bilden av den starke mannen. Nu skildras känslorna, hur uppslitande erfarenheterna varit och ännu är, hur de i ungdomen drabbades av tvivel och osäkerhet, hur de kastades ut i ett kaos där all trygghet i ett slag försvann.

Smärta, självtvivel, svidande osäkerhet; känslor av att blivit övergivna och svikna, satta på undantag. Det är knappast egenskaper som förknippas med den traditionella manliga författarrollen.

”Jag ska berätta varför jag tycker så illa om dig”, skriver till exempel Moodysson om romanens pappa. ”Det var inte för att du kastade ut mig. Det var för att du aldrig sade förlåt.” Det är sårigt, det är – med äldre måttstockar – omanligt.

Wijk visar sin förvirring, bilden av en ung man som förtvivlat söker sina rötter och letar efter de få spåren efter den far som flytt. Samma hos Kristian Lundberg, som går från att i Yarden prata om förtrycket, hatet, utsattheten till att i den fristående fortsättningen Och allt skall vara kärlek skildra det svåraste, det naknaste, det mest intima: kärleken. Vårt totala beroende av kärleken och hur tomt och liksom dränerat på innehåll livet blir när den endast existerar som frånvaro.

Det är mycket långt mellan detta öppna, ärliga tilltal och det som till exempel en gång Sven Lindqvist använde i den serie med halvfiktiva dagböcker som inleddes med En älskares dagbok. De betryggande skydden har numera lagts åt sidan.

Även om Lindqvist blottade svagheter och svårigheter som ifrågasatte mansrollen, kunde han alltid gömma sig bakom den grundmurade och ytterst manliga författarrollen. Murarna bakom vilken författare – de manliga bekännarna – tidigare gömde sig är nu rivna. Detta är något kvalitativt nytt: tonfallet och inställningen, öppenheten och bristen på ständiga återförsäkringar till positioner som uppväger de blottade tecknen på svaghet och känslomässiga beroendena.

Från sjuttiotalets kvinnliga så kallade bekännelseböcker, groteskt illa behandlade av en massiv manlig offentlighet, går en stark påverkan över till dagens manliga författare, så att säga sönerna till de kvinnor som då skrev om sina plågsamma och förtryckta liv.

Där Sun Axelsson, Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg en gång gjorde en sorts succéskandal har idag ett helt annat klimat ersatt den tidens motstånd och motvilja. Av deras strävan efter oförställd ärlighet har nästa generation lärt sig mycket, inte minst männen.

Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack utkom samma år, 1976. Skillnaderna i innehåll och mottagande var stora. Lundell sitter fast i en destruktiv myt om det manliga konstnärskapet. Thorvall bryter tabun, vill krossa myter som bevarar och konserverar en typisk kvinnoroll.

Dagens manliga bekännelseförfattare skriver på ett sätt som ligger avsevärt närmare Kerstin Thorvall än Ulf Lundell. Det har hänt mycket under de trettiofem år som hunnit passera.

Dagens manliga bekännelseromaner är förvisso inga enkla kopior av dåtidens kvinnliga livsberättelser. Den litterära påverkan är inte direkt. Aris Fioretos eller Lukas Moodysson har inte suttit och använt Sun Axelssons Drömmen om ett liv eller Birgitta Stenbergs Apelsinmannen som förlagor. Det är grundinställningen, själva förhållningssättet till de egna livserfarenheterna, som har förändrats. Synen på vad som går att berätta, vilka områden som kan skildras och beröras utan att författaren förlorar ansiktet – en utvidgning av den tidigare begränsande och inte så lite inskränkta manliga författarrollen.

Idag kan dessa manliga medelålders författare skriva om känslor på ett sätt som män inte gjort tidigare, de har repat mod att våga berätta om tillkortakommanden och nederlag, om rädsla och mindrevärdeskänslor, om omogna tankar och barnsliga reaktioner, om förluster och osäkerhet, på ett sätt som får självaste Jean-Jacques Rousseau att verka hämmad och tillknäppt.

Crister Enander