Sam Rönnberg

Första gången jag mötte Sam Rönnberg fylldes hans liv av skidåkning, musik och studier. Drygt elva år senare är han en brevbärare ”som gillar slitvargsrollen” – och en musiker som jobbar minst lika hårt.

För tillfället spelar Sam Rönnberg i tre band. Varav två tar honom ut i världen på turnéer.

Och där blir det lite problem med jobbet. När vi möts är det ena bandet, Rebuke, i Italien på ett antal spel­ningar. Men Sam var tvungen att jobba, så han fick avbryta turnén i förtid.

– Jag kollade med jobbet om jag kunde få ledigt. Men i och med att jag var på turné i Storbritannien en vecka i februari och spelade i Texas i mars så blev det nej till tre veckor ledigt i april också. Tjänstledigt kunde jag få, men det hade inte funkat rent ekonomiskt.

– För även om man går runt på turnén går det alltid åt pengar. Nu senast fick vi laga turnébussen.

Musiken varvat med jobbet är som sagt inte helt friktionsfritt. I fjol fick Sam ett ultimatum: posten eller musiken. Ett val som han valde att inte göra.

– Nej, det funkar skitbra. Jag har fem veckors semester per år att förvalta hur jag vill. Sen kan de bevilja tjänstledigt för mer.

– Funkar det så funkar det, och hittills har det inte stört.

Hur ser du på framtiden som brevbärare?

– Brevbärandet får ju lägre och lägre status. Det var ett respektabelt yrke, ett hjälteyrke.

– Det hade varit nice om det fortfarande varit statligt. Då kunde man ha sagt att man jobbar för staten. Det hade ändå varit något!

Vad är det som är så bra med att jobba statligt?

– Nu när det är konkurrensdrivet ligger all fokus på att spara så mycket som möjligt. Det har vi märkt av som fan de senaste åren. Det har blivit vansinnigt mycket mer jobb.

– Som förut när jag jobbade i butik – det suger ju kuk att stå och slita arslet av sig och ändå ha jättetråkigt. Samtidigt som du vet att varenda liten extraansträngning du lägger in i slutändan går till att en enda person ska tjäna mer pengar.

– Det är lite åt det hållet som Posten dras också. Men man känner ändå fortfarande att man är en del av något, man känner att man gör lite nytta.

Känslan av gemenskap på Posten är något som Sam gillar. Han beskriver arbetsplatsen som en samling med ”jävligt härliga personer”. En arbets­plats och ett jobb han trivs med. Men om tio år räknar han inte med att vara brevbärare längre. Vad det blir får tiden utvisa. Det är i alla fall inte musiker på heltid.

– Nej, det tror jag verkligen inte. Det innebär att man skulle turnera tio månader om året. Och jag vet inte riktigt om det är det jag vill.

Sam Rönnbergs förhållande till turnélivet är kluvet. Å ena sidan är det det bästa han vet. Men å andra sidan tär det på kroppen. Speciellt när turnéerna ligger på en extremt tajt budget. Det är ”absolut hårdare än brevbärarjobbet”.

– Har man varit ute i två veckor så kanske man sover i en säng två kvällar. Har du tur slipper du dela sängen med fler än två personer.

Trots att det är hårt och ibland rätt smutsigt är turnerandet inget han vill släppa. Men det vardagliga är minst lika viktigt. Att få följa ett fast schema och ha en trygghet.

– Jag hade inte velat vara utan något av det.

Det är i stället skapandet som drar i Sam. Inte någon kändisönskan eller dröm om rikedom. Att själv sitta och skriva låtar med en akustisk gitarr. Eller att stå med något av banden i replokalen och öva tills han utbrister:

– Fan vad bra vi är. Det är jättecoolt.

Musiken skiljer sig rätt kraftigt åt i hans tre band. Bult är tungt, ”tyngre än Slayer”. Medan Pia Hansson tar influenser från högt och lågt. Och Rebuke sticker ut med en kraftig energi och hårda politiska texter som för tankarna till den autonoma vänstern.

– Rebuke har en lite extremare ­vinkel genom texterna. Det är vad Petter Mossberg (som skriver texterna) tycker, och det är väl generellt så vi tycker i bandet också. Vi är ganska vänster.

Behöver man ha vänsterideal för att spela punk?

– Nej verkligen inte. Speciellt inte skatepunken, där handlar det egentligen enbart om energi. Fart och fläkt. Antingen är texterna politiska eller så handlar de om att dricka sig själv till döds. Det är väl lite det som skatepunken handlar om. Den tar lite lättare på livet.

Ni är inte särskilt stora band. Blir det allsång på spelningarna?

– Första gången var i Norwich. Jag kollar ut över publiken – och plötsligt ser man folk som står och sjunger med. Och kan låtarna! Då blir det
lite så här: Vem fan är du? Jag känner inte dig, kan du gå! Det här är obe­hagligt.

Men det kan väl inte bara vara obehagligt?

– Det är ju asfett också, men första reaktionen är sluta, det där är läskigt.

Kolla in Gonzales med Rebuke: