I dag, lördag, blir läget allt mer spänt på Miljöpartiets kongress. Under eftermiddagen presenteras de nya språkrören. I väntan på det fattas beslut. Och fram träder ett allt mer splittrat parti, på gott och ont.

Klockan 16.10 blev det klart vilka som tar över språkrörsposterna: Åsa Romson och Gustav Fridolin. De talar till kongressen i morgon, söndag.

Under kongressens första dag tackade Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för sig. Maria Wetterstrand beskrev partiets resa, under hennes nio år som språkrör, från ett parti vars sympatisörer sågs som några ”som bor i grottor och stampar jordgolv” till ett brett parti som till och med vågat släppa ett av grundkraven, utträde ur EU. Ett motstånd som nästan kunde bli obehagligt, la hon till.

Om fredagen framför allt var ett vemodigt avsked av två språkrör som förvandlat ett parti till både innehåll och storlek, så blickar lördagen framåt. Beslut efter beslut avverkas. Allt från att tobak endast ska få köpas på apotek och vara receptbelagt, till att rösta ner motioner om medborgarlön (även om ett ombud krävde voteringen i frågan med röstsiffrorna: 72 bifall och 187 avslag).

Debatten om det framtida partiprogrammet, som enligt planerna ska vara klart 2013, gav en bild av det breda parit MP är i dag.

Från barfotainlägg om ”peace, love and happiness” till nästa talare som inleder med ”Jag är lite irriterad över hallelujastämningen i vårt parti där man utgår från att alla människor är goda, och stoppar huvudet i sanden för vänster och höger-falanger genom att säga att de inte finns.”

Talare som krävde medborgarlön fick väldigt vaga applåder. Första spontanklappet kom när Åsa Kfouri använde sina två minuter i talarstolen till språket:

”Vi pratar om skattereduktion när pengar går till att rika köper städning. Apanage när kungen får pengarna. Och socialbidrag när de går till fattiga. Men det är ju samma pengar. Varför är skattereduktion fint och socialbidrag fult?”