Den italienska författaren Italo Calvino lär ha sagt att en klassiker är ”en bok som aldrig slutar säga vad den har att säga”. Det är ingen dum definition på ett annars svårfångat begrepp. Men för att klassikerna ska kunna fortgå att säga oss dessa angelägna saker, måste de vara tillgängliga. Bra litteratur är förvisso både tidlös och odödlig, men en (fysisk) form måste den likväl ha.

Därför är det fint när det skapas möjligheter för böcker att fortsätta säga oss saker, på helt moderna sätt. De flesta större förlag håller sig med traditionella klassikerutgivningar – gott så. Men på Norstedts har man dessutom valt att satsa på ytterligare en utgivningsform, nämligen serien ”Ständigt aktuella”. Det rör sig om ”digitala klassiker” ur Norstedts tidigare utgivning, böcker som annars är svåra eller omöjliga att få tag på. Projektet startade förra året, de tillgängliga titlarna närmar sig de 100, och kan fås både som e-bok och tryckt print on demand-bok.

Print on demand-fenomenet har, med viss rätta, mötts med skepsis hos de som menar att det är ett sätt för författare att trycka böcker som de etablerade förlagen inte vill ge ut. Underförstått: böcker som alltså inte håller måttet. Men även erkända förlag ger ut dålig litteratur, så varför skjuta budbäraren? Det är inte print on demand-tekniken det är fel på om innehållet är undermåligt. Och med ”Ständigt aktuella” gör också Norstedts viktiga böcker som annars inte skulle tryckas, åtkomliga. Inte på publiceringssugna författares begäran, utan på läsarens.

Vill man vara syrlig kan man tolka fenomen som ”Ständigt aktuella” som ett sätt för storförlagen att behålla makt och kontroll över sina författare och böcker lite längre än vad som annars vore möjligt, när man inte längre anser sig ha råd att ge ut vanliga, nya upplagor. Dejavu är Författarförbundets publiceringstjänst för utgångna titlar. Dit kan författarna gå för att ge sina bortglömda verk nytt liv, när förlagen inte ställer upp. Men nu verkar alltså förlagen vilja kunna erbjuda samma sak. Varför inte? Alla sätt är bra utom de dåliga, och en konkurrenssituation som breddar bokutbudet för läsaren knappast av ondo.

 

 

I den debatt om arbetarlitteraturens väsen, form och innehåll, som ägt rum lite här och var under våren, bland annat på Helsingborgs Dagblads kultursidor och i P1:s Nya Vågen, har referenser till Maja Ekelöfs klassiska Rapport från en skurhink dykt upp. Den kom 1970 och gavs ut i sex upplagor bara under första utgivningsåret. Idag, i maj 2011, har jag den i min dator.

Det är min första e-bok någonsin. På skärmen läser jag om Maja Ekelöfs vardag – städjobbet och de högre studierna. Den intellektuella längtan som spirar medan hon vänder på slantarna. Alla barnen är vuxna, ändå fylls dessa digitala boksidor till brädden av oro för deras arbetssituation och försörjning. Rapport från en skurhink fortsätter att tala till oss, nu i former som Maja Ekelöf knappast kunnat förutse.

Inte bara för den passionerade läsaren, utan också för den offentliga kulturdebatten är det förstås positivt att de verk som vi refererar till också finns att få tag på. För arbetarlitteraturdebatten och kunskapen om vår arbetarlitteraturhistoria är Maja Ekelöf just ständigt aktuell. Det är helt rätt att moderna klassiker som hennes får fortsätta att säga det de har att säga.

Therese Eriksson