”Sunda statsfinanser” är ett överordnat mål – ibland känns det som det enda målet! – för den ekonomiska politiken. Och självklart, ingen har nytta eller glädje av osunda statsfinanser, det behövs bara en rask blick över omvärlden för att konstatera.

Men vad är egentligen ”sunt”, och vad är ”osunt”? Är en statsskuld på 35 procent av BNP sundare än en på 40? Eller beror svaret på vad mellanskillnaden används till?

Grundläggande för ett lands ekonomi är produktionsförmågan. Att vårda och utveckla den måste vara utgångspunkten för den ekonomiska politiken. Statsfinanser i vild oordning är förvisso inte bra. Men om strävan att minska en redan låg statsskuld leder till att viktiga investeringar i exempelvis infrastruktur blir eftersatta, så är det faktiskt inte hel­ler bra. Man kan till och med hävda att det är en osund form av sparsamhet, som undergräver snarare än stärker ekonomin.

Man måste alltså precisera vad som är ”sunt” respektive ”osunt”. Och det måste göras i sammanhang med de andra viktiga mål för en sund ekonomisk utveckling som staten också måste ha. Det syns exempelvis i frågan om statsskuldsamorteringar kontra ökade samhällsinvesteringar.

Den fråga som väcker hetast känslor är annars inflationsmålet. På vänsterhåll är man kritisk mot att det blivit överordnat sysselsättningen; det är en litet proble­matisk hållning så till vida som det antyder att motsatsen skulle vara möjlig, låta inflationen dra iväg för att klara jobben. Det fungerar dessvärre inte.

För hamnar vi på en inflation som är högre än omvärldens tappar vi konkurrenskraft, hemma och på exportmarknaden. Då försvinner jobb.

Det är den verkliga restriktionen: inflationsnivån i våra konkurrentländer. Inflation är allmänt skadlig över vissa nivåer, men man kan inte med någon grad av objektivitet påstå att tre procents inflation skulle vara farligare än de två procent som är målet i dag. Åtskilliga ekonomer hävdar att tre snarare är det optimala. Alltför låg inflation är nämligen också skadlig, eftersom det ger för låg aktivitet i ekonomin.

Själv undrar jag om det inte är måttet snarare än nivån som behöver diskuteras. Ska inflationsmålet beräknas på prisstegringarna i största allmänhet, eller enbart på löne- och kostnadsutvecklingen i produktionen? Det är ju bara den som höjd ränta kan påverka, medan exempelvis höjda energipriser inte alls dämpas bara för att räntan höjs. I en framtid med stadigt ökande energipriser verkar det inte så smart att ha ett inflationsmått som gör att de driver upp också räntan.

Regeringens politik för att förena låg inflation med hög sysselsättning syftar till lägre löneökningar, främst genom att på olika sätt driva fram en låglönemarknad. Den sänkta a-kassan, de genomförda eller planerade subventionerna till olika låglönebranscher och neddrag­ningen av arbetsmarknads- och vuxenutbildning är allt delar i denna politik.

Och en långsammare löneutveckling ska ge utrymme att anställa fler utan att inflationen ökar.

Det finns två hakar med detta. Den ena är att en svag löneutveckling dämpar konsumtionen. Då behöver inte företagen anställa fler.

Den andra är att den här politiken förutsätter att folk lätt kan gå mellan olika sorters jobb. Det är inte sant i dag. Vi har en arbetslöshet kring 8 procent samtidigt som företagen har svårt att rekrytera folk – därför att de arbetslösa saknar den efterfrågade kompetensen. I det läget börjar företagen lönekonkurrera. Mycket riktigt ser vi i dag att det underliggande inflationstrycket från lönebildningen växer.

Regeringspolitiken följer den dominerande ekonomiska teoribildningen för att dämpa inflationen. Men effekten verkar alltså bli den motsatta. Den har skapat en brist på den arbetskraft som svarar mot arbetsmarknadens krav. Den bristen ökar inflationstrycket.

Det verkar alltså vettigt att göra tvärt­om! Bygg ut vuxen- och arbetsmarknads­utbildning så att det helt enkelt inte uppstår brist på folk med de speciella kunskaper arbetslivet behöver.

Och i stället för att på olika sätt för­svaga löntagarnas förhandlingsposition för att dämpa löneökningarna, borde man vårda den svenska förhandlingsmodellen.

Som visat sig vara en mycket bra metod att hålla löneökningarna inom ramen för det icke-inflationsdrivande.