Hur nära måste papperskorgen stå?

Joel Dahlskogs och Helen Mobergs arbete blir aldrig klart. Efter att de gjort fint ser det likadant ut igen efter bara någon dag.

Mer och mer blir det. Skräp och nonchalans. Det finns de som tycker att det är kul att riva sönder en tidning i små, små, små bitar. Och sprida för vinden framför en som precis har gjort fint. För att se vad som händer.

Joel Dahlskog släcker cigaretten med tummen och pekfingret. Gnuggar ut askan och låter fimpen glida tillbaka ner i förpackningen.

Så har han alltid gjort.

Han sitter på parkbänken på Sevedsplan i Malmö, under syrenbuskens blommor som nästan helt trängt sig ut i sommarvärmen. Precis så vill kollegan Helen Moberg att det ska vara: Folk ska bli lockade att slå sig ner.

Nyss kom de två skötselarbe­tarna i piketbilen och bedömde tillsammans: en bra dag. Eller, en ”bra” dag, snarare; pek- och lång­fingrar krafsade i luften.

Inte som ibland. När det är som om någon skyfflat in skräp i parken, eller vänt upp och ner på alla papperskorgarna.

När kajorna, skatorna, duvorna och vinden gjort sitt, på olika sätt rört till det.

Fullständigt kaos kan det vara.

Joel tar på handskarna och börjar med skräpplockaren, nyper efter plasten, pappren, samlar i säcken.

En sommar skulle varenda fimp upp, men den standarden var omöjlig att hålla.

De tar inget med bara händerna. En kollega fick in en spruta i kroppen, har precis fått besked om att den inte förde med sig någon smitta.

– Ett halvår fick han vänta på besked, säger Helen. Tänk dig.

Fastän parkbänkarna har pappers­korgar tätt intill lämnar många lunchen på eller under bänken.

– Hur nära ska korgen stå för att man ska orka gå dit? undrar Helen.

Nonchalansen är stor.

– Sedan är allmänheten riktigt snabb på att ringa kommunen och klaga, vilja ha rent. Men det är allmänheten som skitar ner, säger hon.

Allmänheten, vilka är det? undrar jag.

Du och jag, säger Helen. Folk som ska till jobbet, till skolan; pensionärer, föräldrar, barn, gamla, alla. Fast själv är hon renhållardotter, gud nåde henne om hon slängde något, då tog pappa henne i örat.

Ett par timmar tidigare sträcker en turist fram sin kamera till en mustaschprydd skåning på Mälarbron invid Centralstationen i Malmö. Han lutar sig mot räcket, ler, tackar. Bakom honom spelar solen i det gröna vattnet, som sakta flyter in under broöppningen, tillsammans med en vit uppsvälld plastkasse. Strax ovanför vattenytan finns en liten avsats med kullersten och ytterligare glitterspel; här av glassplitter. En avstjälpningsplats för glasflaskor.

Annars är stenplattorna om­-kring stationen fläckfria. Rent och snyggt.

– Nja, säger Helen Moberg när piketbilen svänger över bron mot uppdraget på Sevedsplan.

– Visst, det är städat, men se där, maskrosorna, ogräset, skulle bort, och där skulle häcken putsas, stamskotten på träden bort.

Hon började för 13 år sedan som renhållningsarbetare. Nu är de skötselarbetare, vilket innebär att de också har ”det gröna” som arbetsuppgift. Tanken är att öppna gränserna mellan renhållningsarbetare och parkarbetare, vilket verkar ha funkat himla bra, enligt mitt tidigare samtal med personalchefen.

Helen och Joel skulle ha börjat dagen med grönarbete vid Värmlandsplan klockan sju. Skyffla i rabatterna, putsa kring stolpar, kanter, ta de stora tussarna som sticker upp, klippa bort avarter i buskagen. Men skräpet var så omfångsrikt, tog all tid.

Här vid Sevedsplan övergår Joel till att gå med röjsågen längs ogräset vid rabattkanten. Helen luckrar mellan smultronplantorna – ”tror det är något projekt för barnen”.

Själv bodde hon en gata upp från parken tidigare. Men en släkting på polisen tyckte hon måste flytta. Arbetslöshet, kriminalitet och skräp, summerar hon läget nu.

Nyligen var kungen i området, Helen tror att det finns en studio i närheten där ungdomar håller till, och att han skulle dit. Då skulle gräset i princip klippas med nagelsax. Själv tycker hon att det vore bättre om han fick se den verkliga bilden. Hon tycker att det är fel att 20 personer storstädar i tre dagar bara för att kungen ska komma.

Vid nästa parkbänk och syren finns ytterligare en an­samling.

– Jag tror de har haft roligt med en papperskorg, säger Joel.

– Kan vara fåglar också, säger Helen.

Kajorna och skatorna plockar i papperskorgarna. Duvorna tar det som är på marken. Och så var det vinden, som virvlar ihop allt i vissa hörn.

För vissa platser har hon förslag på förändringar. Som på Mölle­vångstorget, där torghand­larna säljer i genomskinliga tunna plastpåsar. De flyger i väg och far där sedan.

– Om man hittade en annan lösning skulle det betyda mycket för oss, säger hon.

Genomskinlig plast är inte så genomskinligt som man tror. Som cellofanet till cigarettpaketen. Det river många av och kastar.

Det gör inte Joel Dahlskog. Inte sedan han blev kommunalare för ett par månader sedan, säger han.

Innan kunde det väl hända att han inte tänkte så noga på saken, inte på just cigarettpapper eller andra småpapper.

– Cellofanet har en otrolig förmåga att glittra i solen, säger Helen.

Ibland händer det att saker blåser iväg, det gör det. Senast i helgen, när Helen åt glass med barnen. Man springer ju inte hur långt som helst, med en 2,5-åring och en 4-åring att se efter.

Visst händer det, säger hon.

Men ingen av dem skulle få för sig att ställa ner en påse från McDonalds och gå, nej, aldrig. Eller en petflaska.

Sedan Joel, som är 18 år, blev (säsongs-) anställd så vet han hur det är att plocka upp efter folk, säger han.

Men annars då, slänger folk skräp med berått mod?

Mycket. Hela tiden.

Ett kort svar från två som har daglig, om än olika lång, erfarenhet.

– Jag tycker att det har blivit sämre, det är betydligt mycket mer skit ute på gatorna. Många är fräcka och slänger privata sopor. I Västra hamnen, vid Turning Torso, är det mycket problem med det. Och där sitter många på trätrappor och soldäck, solar och äter och lämnar resterna.

– Ibland får vi beröm, mest från folk i min ålder och uppåt, säger Helen (37 år).

Men många tycker att renhållningsarbete är ett dåligt arbete, ungefär som, å, plockar du skit? Det skulle de själva då aldrig få för sig att göra.

– En del visar med hela kroppen, kom inte för nära, säger Helen.

– Precis, säger Joel. Folk tittar.

Många gör också saker för att se på renhållningsarbetarnas reaktioner. Som när en person rev sönder en tidning i små, små, små bitar bara för att se hur hon skulle reagera.

Eller häller ut en papperskorg när de just gjort fint.

Då försöker de att hålla tillbaka ilskan, att bara gå därifrån. Lämna det bakom sig och komma tillbaka senare.

Göra ogjort arbete, så känns det ibland, tycker hon.

Helen kan tycka att folk är självupptagna, bara ser så långt näsan räcker. Det borde ligga i allas intresse att hålla ordning.

Men hon försöker leva på käns­lan av att ha gjort fint, hur det ser ut när hon åker därifrån.

Hon vill att de kommunala ytorna ska vara inbjudande, man ska vilja sätta sig på bänkarna, titta ut över parkerna och njuta.

Joel tar en till cigarett. Fimpar med fingrarna igen, och så ner i asken. Om det bränns? Nej, det är en vanesak.

Slängt fimpar har han aldrig gjort, hemma gör man ju inte det, då finns ju askkoppar, säger han.

På frågan varför han blev skötselarbetare har han ett enkelt svar:

– Jag hade turen att få jobbet.

Vad andra tycker struntar han i. Plus att han trivs.

Helen har inga planer på att byta bana. Och nu med ”det gröna” lär hon sig nytt.

På ett sätt är hon tacksam över skräpet: ”Jag har ett jobb”.

– Men jobb finns ändå. Lite sol och lite regn så kommer ogräset. Jag skulle hellre se att folk skötte sig, säger hon.