Bland de övernästa

Ingen går säker när Jan och Maria Berglin belyser samtiden. Varken hög eller låg. För när vi läser serien där landstingsdirektören står inför sanningskommissionen: ”Sverige går lysande, skatteintäkterna väller in och ändå drar ni in på vården. Var är i så fall pengarna?”, skrattar vi lite elakt åt gliringarna mot makten.

Men Berglins spinner vidare på sin tråd – och till slut är hela svenska folket anklagat…: ”Åtalspunkterna gäller nu småfusk, kättja, shoppinghysteri, ytlighet, fetma, sexfixering och vanlig dumhet… och på toppen ett maniskt flängande till Thailand. Vad är det med er?”

Då, när spegeln vänts mot oss alla och vi inte sitter säkert längre, är det fortfarande roligt. Men vårt skratt har fått en annan ton, nu när vi också känner igen vår egen korttänkthet.

Inte minst där ligger paret Berglins styrka. Att kunna se människans inkonsekvens, både i vardagen och i maktens topp, och beskriva det så enkelt att det räcker med fyra rutor. Politiker av alla färger blir genomskådade. Men vi vanliga människor blir också avslöjade. För blandat med samhällsanalys på allra mest jordnära nivå  finns rutorna med klarsynta iakttagelser från radhusträdgårdar och storvaruhus, tv-fåtöljer och frukostbord.

Att sen många recensenter tycks tro att serien uteslutande handlar om en kulturell medelklass liv och leverne säger kanske mer om kulturskribenternas begränsade umgänge än om Berglins. Snarare kan man säga att serien skildrar livet i trakterna i och omkring Gävle. Men också att Gästrikland har mycket gemensamt med resten av Sverige.

De övernästa figurerna har reflekterat över tillvaron i stort och smått i serieform i mer än 25 år. Och läsarna tycks aldrig tröttna. För det här är figurer många identifierar sig med, inte bara medelklassen utan också grevar och undersköterskor, det märks inte minst på att serien publicerats i en svårslagen bredd av tidningar: Svenska Dagbladet, Arbetarbladet, Kyrkans tidning, Syndikalisten och Kommunalarbetaren.

Jan Berglin har sagt att de inte har för avsikt att påverka och förändra, att de är nöjda om de kan roa oss en stund. Kanske är det en klädsam blygsamhet kombinerad med en välgrundad realism som gett honom den inställningen. För en skämtteckning förändrar inte världen. Men samtidigt – Berglins reflektioner smyger sig på och sätter sig i minnet, i stort och smått. Och droppar kan som bekant urholka en sten.

Även höga politiker har hörts prisa gubbarna. Men makthavarna älskar det kanske aningen för mycket och fruktar det för lite för sitt eget bästa. För här synas de skoningslöst, väl förklätt i till synes ofarliga kommentarer. Ja, Berglins tecknade figurer borde i själva verket leda politikerutfrågningar, då skulle inget mediatränat halt slingrande accepteras. För visst vore det intressant att få svaret på frågan om var pengarna är. Nu när Sverige går lysande och sjukvården dras ner.

Anita Boberg